2502000 2503000 2504000 6680000 TUU-01-007 6679000 6681000 6682000 6682000 6681000 6680000 6679000 6678000 ARVOKKAAT TUULI- JA RANTAKERROSTUMAT Tuura -alue Natura 2000 -alue 0 500 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 2502000 2503000 2504000 6678000
NEITSYTLINNA Tietokantatunnus: TUU-01-007 Muodostuma: Rantakerrostuma Korkeus: 105 m mpy. Alueen suhteellinen korkeus: 35 m Muodon suhteellinen korkeus: 5 m Arvoluokka: 3 Pinta-ala: 44,7 Karttalehti: 2041 01 2032 03 ha Lohja Sijainti: Muodostuma sijaitsee Lohjanharjulla, Hanko-Hyvinkää-tien pohjoispuolella, Metsolan hautausmaalta lounaaseen. Geologia Neitsytlinnan kohde kuuluu I Salpausselkään, joka Lohjanharjulla kulkee lounaasta itäkoilliseen. Lohjanharjulla sijaitsevat myös Lohjan peruskarttalehden korkeimmat maastokohdat, 112 ja 117 metriä mpy, ja Neitsytlinnan alueen korkein kohta on lähellä näitä, noin 105 metriä mpy. Mannerjäätikkö perääntyi I Salpausselän vyöhykkeestä luoteeseen noin 12 500 vuotta sitten. Salpausselkien synnyn aikaan mannerjäätikön reuna pysytteli paikoillaan useita satoja vuosia. Lohjanharju on kohtisuoraan mannerjäätikön kulkusuuntaa vastaan. Jäätikön edustalla oli Baltian jääjärvi, joka edustaa Itämeren historian varhaisinta vaihetta. Lohjanharjun muodostuessa jääjärven pinta ei ollut vielä noussut korkeimpaan asemaansa (noin 145-150 metriä mpy), joten toisiinsa kiinni kasvaneet, vedenpinnan silloiseen tasoon kerrostuneet deltat ovat tällä alueella vajaat 120 metriä nykyisestä merenpinnasta. Monien tutkijoiden mukaan tätä, muuallakin Salpausselkävyöhykkeessä havaittua vedenpinnan tasoa sanotaan g-tasoksi. Korkeimmillaan Baltian jääjärven pinta oli mannerjäätikön painamaan maanpintaan nähden noin 150 metriä nykyistä merenpintaa korkeammalla. Siten Lohjan alue jäi mannerjäätikön sulaessa kokonaan veden peittoon. Lohjanharjun korkeimmat kohdat ovat ilmeisesti huuhtoutuneet matalammiksi myöhempien Itämeren vaiheiden aikana. II Salpausselän muodostumisen jälkeen Baltian jääjärven pinta laski 25-28 metriä Yoldiameren ja silloisen valtameren tasoon. Maankohoamisen seurauksena alue paljastui veden peitosta nopeasti. Yoldiameren ja sitä seuranneen Ancylusjärven aikaisia rannan merkkejä ja toistensa alapuolella olevia muinaisrantoja on Neitsytlinnan kohteessa nähtävissä useita. Lohjanharjun rinteillä on eniten muinaisrantahavaintoja 112, 101, 93-94, 85 ja 68-69 metrin korkeuksilla. Lohjanharju on mm. Turun yliopiston geologian laitoksen eräs opetuskohde. Neitsytlinnan luontokohde on kymmenisen metriä korkea, kivistä ainesta oleva kumpu (Glückert 1963, Saarnisto 2000, Kukkonen et al. 2002). Biologia Lohjanharju on varsin karu verrattuna esimerkiksi Etelä-Hämeen harjuihin (Pykälä ja Uotila 1987). Rinne- ja lakipuusto ovat lähinnä varttunutta, kuivahkon kankaan, kuusialikasvoista männikköä. Neitsytlinnan lakiosa on puhdasta männikköä ja paikoin laella on myös pienialaisia mäntyalikasvoksia ja lehtipuuvesakoita. Neitsytlinnan etelärinteellä ja myös pohjoisemmalla laella on pienialaisesti harvinaista häränsilmä-puolukkatyyppiä (HyVT) (Pykälä ja Uotila 1987). Aivan luoteisrinteen alaosassa puusto vaihettuu korkeaksi tuoreen kankaan kuusikoksi. Männikön aluskasvillisuus muodostuu lähinnä mustikka-, puolukka- ja kanervavarvikosta. Paikoin seassa on kielo- ja sikojuurilaikkuja. Polkujen varsilla ja paisterinteillä kasvaa paikoin ahomansikkaa, kangasajuruohoa (NT), kanervisaraa, keltatalvikkia, kissankäpälää (NT), sianpuolaa ja pieniä maitohorsmalaikkuja. Häränsilmää, kalliokieloa ja tammen taimia on yksittäin tai pienininä ryhminä siellä täällä. Harjukasveista alueella on havaittu myös masmalo, sarjatalvikki (NT), muista lajeista keltanokitkerö ja kiiltotuhkapensas (Pykälä ja Uotila 1987). Pohjakerros on seinäsammalvaltaista. Alueen pohjoisosassa on kastikkavaltaista aluskasvillisuutta. Neitsytlinnan aluskasvillisuus on mustikka- ja kielovaltaista. Rinteillä on myös laajoja kalliokielokasvustoja ja lampaannataa. Aivan lakiosa on kulunutta ja laelle johtaa polkuja viidestä suunnasta. Alueen ulkoilureittien lisäksi mäellä on runsaasti metsäpolkuja. Maisema ja muut arvot Lohjanharju ja Neitsytlinnan kohde kohoavat korkeana reunamuodostumana Lohjanjärven yläpuolelle. Rinteillä sijaitsevat rantaterassit erottuvat selkeästi, aivan kuin suurina porrastasanteina. Kasvillisuuden niin salliessa avautuu alueelta paikoitellen luonnonkaunis maisema Lohjanjärvelle. Neitsytlinnan alueella on runsaasti Lohjan kaupungin opastettuja retkeily- ja lenkkeilypolkuja. Lohjanharju on tärkeää pohjavesialuetta. Neitsytlinna sijaitsee kokonaan Lohjanharjun ja Ojamonkankaan Natura-alueella (FI0100031). Kirjallisuus: Glückert, G. 1963. Lohjanharjun ja sen ympäristön muinaisrannoista. Pro Gradu - tutkielma. Geologian tutkimuskeskus, arkisto. Kukkonen, M., Stén, C.-G. & Juntunen, R. 2002. Lohjan kartta-alueen maaperä. Maaperäkartta 1 : 20 000 selitys. Karttalehti 2041 01. 10 s. Geologian tutkimuskeskus.
Pykälä J., Uotila P. 1986 Lohjan kaupungin harjualueen kasvisto ja kasvillisuus. Länsi-Uudenmaan seutukaavaliitto. Saarnisto, M. 2000. The last glacial maximum and the deglaciation of the Scandinavian Ice Sheet. In: Sandgren, P. (ed.) Environmental changes in Fennoscandia during the Late Quaternary. LUNDQUA Report 37. Lund: Lund University, 26-31.
NEITSYTLINNA Databaskod: TUU-01-007 Formation: Svallavlagring Höjd: 105 m ö.h. Områdets relativa höjd: 35 m Formationens relativa höjd: 5 m Värderklass: 3 Areal: 44,7 Kartblad: 2041 01 2032 03 ha Lojo Läge: Formationen ligger på Lojoåsen, norr om Hangö-Hyvinge-vägen, mot sydväst från Metsola begravningsplats. Geologi Objektet Neitsytlinna hör till Första Stängselåsen som vid Lojoåsen löper från sydväst till ostnordost. På Lojoåsen finns också de högsta punkterna i terrängen på Lojos grundkartblad, 112 och 117 m ö.h., och nära dessa den högsta punkten i Neitsytlinna-området, cirka 105 m ö.h. Inlandsisen drog sig tillbaka från Första Stängselåsens zon till nordväst för cirka 12 500 år sedan. Då Stängselåsarna uppkom stannade inlandsisens rand på samma ställe i flera hundra år. Lojoåsen ligger vinkelrätt mot inlandsisens rörelseriktning. Framför isen låg Baltiska issjön som representerar Östersjöns tidigaste stadium. Då Lojoåsen formades hade issjöns yta inte ännu stigit till sin högsta nivå (cirka 145-150 m ö.h.), och därför är de hopvuxna deltaområden, som avlagrats vid det dåtida vattenståndet, här knappa 120 meter från det nuvarande havsvattenståndet. Många forskare kallar denna nivå, som också påträffats på andra ställen i Stängselåszonen, g-nivån. Som högst låg Baltiska issjöns nivå i förhållande till den av inlandsisen nertryckta markytan cirka 150 meter högre än det nuvarande havsvattenståndet. Sålunda blev Lojoområdet helt under vatten då inlandsisen smalt. Lojoåsens högsta ställen har uppenbarligen slitits lägre av vågsvall under Östersjöns senare stadier. Efter att Andra Stängelåsen hade formats sjönk Baltiska issjöns yta med 25-28 meter till Yoldiahavets och det dåvarande världshavets nivå. Som ett resultat av landhöjningen steg området snabbt ur havet. I Neitsytlinna ser man många tecken på stränder och nedanför varandra belägna fornstränder från Yoldiahavsstadiet och det därpåföljande Ancylussjöstadiet. På Lojoåsens sluttningar finns de flesta observationerna av fornstränder på nivåerna 112, 101, 93-94, 85 och 68-69 meter. Lojoåsen är undervisningsobjekt för bl.a. geologiska institutionen vid Åbo universitet. Naturobjektet i Neitsytlinna är en cirka en tio meter hög höjd av stenmaterial (Glückert 1963, Saarnisto 2000, Kukkonen et al. 2002). Biologi Lojoåsen är rätt karg jämfört med till exempel åsarna i Södra Tavastland (Pykälä och Uotila 1987). Trädbeståndet på sluttningarna och krönet är främst mogen tämligen torr talldominerad moskog med en underväxtlighet av gran. Neitsytlinnas krön är ren tallskog och ställvis finns också små underväxtlighetsbestånd av tall och lövträdsskott. På Neitsytlinnas södra sluttning och även på det mera nordliga krönet finns på ett litet område den sällsynta slåtterfibblalingontypen (HyVT) (Pykälä och Uotila 1987). Alldeles i den nedre delen av den nordvästra sluttningen övergår trädbeståndet i en hög frisk grandominerad moskog. Tallskogens undervegetation består närmast av blåbärs-, lingonoch ljungris. Ställvis finns också fläckar av liljekonvalj och svinrot. Längs stigarna på de solexponerade sluttningarna växer ställvis smultron, backtimjan (NT), backstarr, grönpyrola, kattfot (NT), mjölon och små fläckar av duntrav. Slåtterfibbla, getrams och ekplantor växer enskilt och i små grupper här och där. Av åsväxterna har här också påträffats getväppling, ryl (NT), av övriga arter bitterfibbla och häckoxbär (Pykälä och Uotila 1987). Bottenskiktet domineras av väggmossa. I områdets norra del finns rördominerad undervegetation. Undervegetationen i Neitsytlinna domineras av blåbär och liljekonvalj. På sluttningarna finns också stora getramsbestånd och fårsvingel. Det högsta krönet är slitet och dit leder stigar från fem håll. Förutom områdets friluftsleder finns det talrika skogsstigar på backen. Landskap och andra värden Lojoåsen och objektet Neitsytlinna reser sig som en hög randformation ovanför Lojo sjö. Sluttningens strandterasser avtecknar sig tydligt, som om de vore stora trappavsatser. När växtligheten tillåter öppnar sig en naturskön vy mot Lojo sjö från vissa ställen i området. I Neitsytlinna-området har Lojo stad talrika guidade vandrings- och motionsstigar. Lojoåsen är ett viktigt grundvattenområde. Neitsytlinna ligger i sin helhet i Natura-området Lojoåsen och Ojamonkangas (FI0100031). Litteratur: Glückert, G. 1963. Lohjanharjun ja sen ympäristön muinaisrannoista. Pro Gradu - tutkielma. Geologian tutkimuskeskus, arkisto. Kukkonen, M., Stén, C.-G. & Juntunen, R. 2002. Lohjan kartta-alueen maaperä. Maaperäkartta 1 : 20 000 selitys. Karttalehti 2041 01. 10 s. Geologian tutkimuskeskus. Pykälä J., Uotila P. 1986 Lohjan kaupungin harjualueen kasvisto ja kasvillisuus. Länsi-Uudenmaan seutukaavaliitto.
Saarnisto, M. 2000. The last glacial maximum and the deglaciation of the Scandinavian Ice Sheet. In: Sandgren, P. (ed.) Environmental changes in Fennoscandia during the Late Quaternary. LUNDQUA Report 37. Lund: Lund University, 26-31.