KIRJALLINEN KYSYMYS 787/2002 vp Yrityksen vaihto-omaisuuden verokohtelu Eduskunnan puhemiehelle Yritykset voivat tehdä elinkeinoverolain mukaan vuosittain käyttöomaisuuden kulumisen perusteella hankintamenoista poistoja verotuksessa. Poistoihin oikeuttaviin käyttömenoihin luetaan muun muassa koneet ja kalusto sekä rakennukset ja rakennelmat aina hyviä autoja ja huviveneitä myöten. Yrityksen vaihto-omaisuuteen kuuluvista eristä yritys ei voi tehdä vastaavia verotusta huojentavia vähennyksiä. Esimerkiksi yritys, joka joutuu hankkimaan kalliita komponentteja valmistamiinsa koneisiin ja laitteisiin varaosahuollon turvaamiseksi ja usein myös toimitusehtojen vuoksi suuria määriä mahdollisesti usean vuoden tarpeita varten, ei voi tehdä tästä liikevaihtoon nähden merkittävästä investoinnista alussa kuvatun kaltaisia poistoja. Monissa tapauksissa pelkällä tulorahoituksella hankitut varastot voidaan vähentää verotuksessa vasta yrityksen lopettaessa toimintansa. Yrityksen tuotannon kannalta kuvatun kaltaisen komponenttivaraston merkitys on eräissä tapauksissa oleellisempi kuin käyttöomaisuuteen luettava tuotantorakennus. Edellä olevan perusteella ja eduskunnan työjärjestyksen 27 :ään viitaten esitämme kunnioittavasti valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi seuraavan kysymyksen: Mihin toimiin hallitus aikoo ryhtyä, että käyttöomaisuutta ja tuotannon kannalta välttämätöntä vaihto-omaisuutta kohdellaan yhdenvertaisesti elinkeinoverotuksessa? Helsingissä 24 päivänä syyskuuta 2002 Erkki Kanerva /sd Lauri Kähkönen /sd Pekka Ravi /kok Anu Vehviläinen /kesk Säde Tahvanainen /sd Matti Väistö /kesk Versio 2.0
Ministerin vastaus Eduskunnan puhemiehelle Eduskunnan työjärjestyksen 27 :ssä mainitussa tarkoituksessa Te, Rouva puhemies, olette toimittanut valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi kansanedustaja Erkki Kanervan /sd ym. näin kuuluvan kirjallisen kysymyksen KK 787/2002 vp: Mihin toimiin hallitus aikoo ryhtyä, että käyttöomaisuutta ja tuotannon kannalta välttämätöntä vaihto-omaisuutta kohdellaan yhdenvertaisesti elinkeinoverotuksessa? Vastauksena kysymykseen esitän kunnioittavasti seuraavaa: Elinkeinoverotuksessa yrityksen omaisuus luokitellaan rahoitus-, vaihto- ja käyttöomaisuuteen. Vaihto-omaisuuteen luetaan muun muassa elinkeinotoiminnassa sellaisinaan tai jalostettuina luovutettaviksi tarkoitetut kauppatavarat, raakaaineet, puolivalmisteet ja muut hyödykkeet. Vaihto-omaisuuden hankintameno on sen verovuoden kulua, jonka aikana se on luovutettu, kulutettu tai menetetty. Verovuoden kulua on kuitenkin myös se osa hankintamenosta, joka ylittää vastaavan vaihto-omaisuuden todennäköisen jälleenhankintahinnan tai luovutushinnan. Arvostusperusteena on siten niin sanottu alimman arvon periaate. Vaihto-omaisuuden hankintamenon jaksottaminen ja vaihto-omaisuuden arvostaminen verotuksessa vastaavat kirjanpitolain säännöksiä. Käyttöomaisuuteen luetaan verotuksessa muun muassa elinkeinossa pysyvään käyttöön tarkoitetut maa-alueet, arvopaperit, rakennukset, koneet, kalustot ja muut esineet sekä patentit ja muut erikseen luovutettavissa olevat aineettomat oikeudet. Kuluvan käyttöomaisuuden hankintameno vähennetään verotuksessa poistoina elinkeinotulon verottamisesta annetun lain mukaan. Käyttöomaisuuden poistot jaksottavat omaisuuden hankintamenon vähennettäväksi kuluna omaisuuden vaikutusaikana eli aikana, jona kyseinen omaisuus on mukana yrityksen tulonhankinnassa. Koska käyttöomaisuuden kerryttämän tulon täsmällinen selvittäminen ei ole mahdollista, kulukirjaukset tehdään osittain kaavamaisen poistojärjestelmän mukaan. Sama periaate on käytössä vaihto-omaisuuden hankintamenon vähentämisessä: vaihto-omaisuuden hankintameno merkitään kuluksi siltä osin kuin sitä vastaava tulo on saatu eli myytyjen hyödykkeiden hankintamenoa vastaavin osin. Aikaisemmin elinkeinotulon verottamisesta annettuun lakiin sisältyi myös varastovaraus eli vaihto-omaisuuden hankintamenon ennenaikainen kulukirjausmahdollisuus. Varausta perusteltiin muun muassa sillä, että se turvaa inflaatioolosuhteissa vaihto-omaisuuden reaaliarvon säilymisen ja että se on tarpeen yrityksen rahoituksen kannalta. Varastovarausta pidettiin kuitenkin yritysten ja koko kansantalouden kannalta myös haitallisena, koska se kannusti yrityksiä sitomaan varoja tarpeettoman suurien varastojen ylläpitämiseen. Varastovarauksesta luovuttiin vuoden 1993 verouudistuksessa, jossa siirryttiin alhaiseen verokantaan ja laajaan veropohjaan perustuvaan yritysverotukseen. Samassa yhteydessä luovuttiin myös toimintavarauksesta sekä alennettiin rakennusten hankintamenosta tehtävien poistojen enimmäismääriä. Pyrkimyksenä on ollut saada aikaan neutraali verojärjestelmä, joka ei ohjaa yritysten investointipäätöksiä. Kuten edellä esitetystä käy ilmi, vaihto- ja käyttöomaisuuden hankintamenon vähentäminen tapahtuu verotuksessa eri lähtökohdista. Hal- 2
Ministerin vastaus KK 787/2002 vp Erkki Kanerva /sd ym. litus katsoo, ettei vaihto-omaisuuden ennenaikaisen kulukirjauksen palauttaminen verolainsäädäntöön ole perusteltua. Verotuksen ei tule kannustaa tarpeettoman suurien varastojen ylläpitämiseen, vaan yritysten tulee tehdä päätökset liiketaloudellisin perustein. Yritysverotuksen tulee siten edelleen perustua laajaan veropohjaan ja alhaiseen verokantaan. Helsingissä 17 päivänä lokakuuta 2002 Ministeri Suvi-Anne Siimes 3
Ministerns svar Till riksdagens talman I det syfte 27 riksdagens arbetsordning anger har Ni, Fru talman, till behöriga medlem av statsrådet översänt följande av riksdagsledamot Erkki Kanerva /sd m.fl. undertecknade skriftliga spörsmål SS 787/2002 rd: Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta så att anläggningstillgångar och omsättningstillgångar som är nödvändiga med tanke på produktionen behandlas lika i beskattningen? Som svar på detta spörsmål får jag vördsamt anföra följande: Vid beskattning av inkomst av näringsverksamhet indelas ett företags egendom i finansierings-, omsättnings-, och anläggningstillgångar. Till omsättningstillgångarna räknas bl.a. handelsvaror, råämnen, halvfabrikat och övriga nyttigheter, vilka i näringsverksamheten är avsedda för överlåtelse som sådana eller i förädlad form. Anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar är utgifterna för det skatteår under vilket de har överlåtits, förbrukats eller förlorats. Den del av anskaffningsutgiften som överskrider det sannolika återanskaffningspriset eller överlåtelsepriset för motsvarande omsättningstillgångar räknas också till utgifterna för skatteåret. Principen om det lägsta värdet utgör således beräkningsgrund. Periodisering av anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar och uppskattning av omsättningstillgångarna i beskattningen motsvarar bestämmelserna i bokföringslagen. I beskattningen räknas som anläggningstillgångar bl.a. för bestående bruk i näringsverksamheten avsedda jordområden, värdepapper, byggnader, maskiner, inventarier och övriga föremål, patent och andra immateriella rättigheter som kan överlåtas särskilt. Anskaffningsutgiften för anläggningstillgångar som är i bruk avdras vid beskattningen som avskrivning enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Avskrivningarna av anläggningstillgångar periodiserar egendomens anskaffningsutgift i form av kostnadsavdrag under den tid kapitalet verkar, dvs. den tid under vilken kapitalet i fråga är med i företagets förvärv av inkomster. Eftersom det är omöjligt att exakt utreda värdet av den inkomst som anläggningstillgångarna utgör, antecknas utgifterna delvis enligt ett schematiskt avskrivningssystem. Samma princip tillämpas vid avdrag av anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar, vilket innebär att anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar antecknas som kostnad till den del man har fått motsvarande inkomst, dvs. i sådana delar som motsvarar anskaffningsutgiften för sålda nyttigheter. Tidigare ingick i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet även en lagerreserv, dvs. en möjlighet att i förväg anteckna anskaffningsutgiften för omsättningstillgångar som kostnad. Reserven motiverades bl.a. med att den då det råder inflation tryggar att omsättningstillgångarna bibehåller sitt realvärde och att den behövs med tanke på företagens finansiering. Men lagerreserven ansågs också menlig med hänsyn till företagen och hela samhällsekonomin, eftersom den sporrade företagen att binda medel i onödigt stora lager. Lagerreserven slopades i samband den skattereform som genomfördes 1993, då man övergick till en företagsbeskattning som baserar sig på en låg skattesats och bred skattebas. Samtidigt slopades också driftsreserveringen och sänktes det maximala beloppet avskrivningar som får göras från anskaffningsutgiften för byggnader. Avsikten har varit att skapa ett neutralt skattesystem som inte styr företagens investeringsbeslut. Såsom framgår av det ovan stående baserar sig avdrag från anskaffningsutgiften för omsättnings- och anläggningstillgångar på olika grun- 4
Ministerns svar KK 787/2002 vp Erkki Kanerva /sd ym. der i beskattningen. Regeringen anser att det inte är motiverat att i skattelagstiftningen återinföra systemet med antecknande av kostnaderna för omsättningstillgångar i förväg. Beskattningen skall inte sporra företagen att upprätthålla onödigt stora lager utan företagen skall fatta beslut på affärsekonomiska grunder. Företagsbeskattningen kommer således även i fortsättningen att basera sig på en bred skattebas och en låg skattesats. Helsingfors den 17 oktober 2002 Minister Suvi-Anne Siimes 5