KIRJALLINEN KYSYMYS 456/2002 vp Vanhusten palveluasumisen maksut Eduskunnan puhemiehelle Useat kunnat ovat viime aikoina jopa sulkeneet vanhainkoteja ja siirtäneet vanhukset asumaan palvelutaloihin. Monet vanhukset asuvat mielellään palvelutaloissa, jos palvelut ovat hyvätasoisia ja hinnaltaan kohtuullisia vanhusten tuloihin nähden. Esimerkiksi Tampereen kaupunki on järjestänyt vanhusten palveluasumisen hankkimalla sen ostopalveluna yksityisiltä palveluntuottajilta. Vuonna 2001 Tampere siirtyi palvelumaksuissa bruttokorvausjärjestelmään, jossa kaupunki perii asukkailta maksun palveluista. Muutoksen yhteydessä vanhusten maksamat yhteenlasketut palvelumaksut nousivat noin 30 prosenttia. Tällaista korotusta on pidettävä täysin kohtuuttomana. Uudistuksen yhteydessä palvelut myös tuotteistettiin kolmeen ryhmään. Alimman ryhmän paketin, ns. tuetun asumisen paketin, hinnan joutuvat maksamaan myös ne vanhukset, jotka eivät tarvitse mitään erityisiä palveluita. Tämä paketti maksaa 92 euroa kuukaudessa. Jos palvelujen tarvitsija tarvitsee vaikka vain väliaikaisesti joitain laajempien pakettien palveluista, hän joutuu maksamaan koko paketin hinnan (palveluasuminen 198 euroa/kk, tehostettu palveluasuminen 361,60 euroa/kk). Aikaisemmin vanhukset maksoivat vain palveluista, joita he todellisuudessa käyttivät. Uutta järjestelmää on aiheellisesti pidetty hyvin epäoikeudenmukaisena. Edellä olevan perusteella ja eduskunnan työjärjestyksen 27 :ään viitaten esitämme kunnioittavasti valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi seuraavan kysymyksen: Mihin toimenpiteisiin hallitus aikoo ryhtyä, että vanhusten palveluasumisen maksut ja niiden korotukset sekä maksujen määräytymisperusteet eivät muodostu asukkaille kohtuuttomiksi? Helsingissä 16 päivänä toukokuuta 2002 Mikko Kuoppa /vas Marjatta Stenius-Kaukonen /vas Versio 2.0
Ministerin vastaus Eduskunnan puhemiehelle Eduskunnan työjärjestyksen 27 :ssä mainitussa tarkoituksessa Te, Rouva puhemies, olette toimittanut valtioneuvoston asianomaisen jäsenen vastattavaksi kansanedustaja Mikko Kuopan /vas ym. näin kuuluvan kirjallisen kysymyksen KK 456/2002 vp: Mihin toimenpiteisiin hallitus aikoo ryhtyä, että vanhusten palveluasumisen maksut ja niiden korotukset sekä maksujen määräytymisperusteet eivät muodostu asukkaille kohtuuttomiksi? Vastauksena kysymykseen esitän kunnioittavasti seuraavaa: Säännökset sosiaali- ja terveydenhuollon palveluista perittävistä maksuista ovat sosiaali- ja terveydenhuollon asiakasmaksuista annetussa laissa (834/1992) ja asetuksessa (916/1992). Ne tulivat voimaan vuoden 1993 alusta ja liittyvät samanaikaisesti voimaan tulleeseen valtionosuusuudistukseen. Asiakasmaksusäännösten uudistamisen eräänä tavoitteena oli kunnallisen päätösvallan lisääminen. Asiakasmaksulain mukaan kunnat voivat päättää maksuista, jollei lailla tai asetuksella ole toisin säädetty. Maksu ei kuitenkaan saa ylittää palvelun tuottamisesta aiheutuvia kustannuksia. Kunnan päätösvaltaa on rajoitettu muun muassa siten, että osa palveluista on säädetty maksuttomiksi. Lisäksi on säädetty eräistä palveluista perittävien maksujen enimmäismääristä ja maksun määräytymisestä palvelun käyttäjän tai perheen maksukyvyn mukaan. Jos kunta hankkii palvelun ostopalveluna, sen on perittävä asiakkaalta samat maksut kuin kunnan tai kuntayhtymän itse järjestämistä palveluista. Palveluasumisesta perittävät maksut ovat verrattain vapaasti kuntien määrättävissä, sillä kuntien päätösvaltaa ei ole merkittävästi rajoitettu säännöksillä. Maksuttomia ovat lain mukaan ainoastaan kehitysvammaisten erityishuoltona annettu palveluasuminen ylläpitoa lukuun ottamatta sekä vammaispalvelulain nojalla vaikeavammaisille järjestettyyn palveluasumiseen liittyvät erityispalvelut eräin poikkeuksin. Muita rajoituksia palveluasumisesta perittävien maksujen suhteen ei ole säädetty. Palveluasumisesta perittävien maksujen määräytymisperusteet voivat vaihdella kunnittain ja jopa palveluasumisyksiköittäin. Yleisin käytäntö näyttää olevan, että asumisesta peritään erillinen maksu ja asumiseen liittyvistä palveluista maksu, joka hinnoitellaan joko yksilöidysti palvelujen käytön mukaan tai erilaisina palvelupaketteina. Asiakasmaksut vaihtelevat myös sen mukaan, määritelläänkö tietty palvelu palveluasumiseksi vai laitoshoidoksi. Tämä johtuu siitä, että laitoshoitomaksujen määräytymisperusteet ja enimmäismäärät on säädetty asetuksella, mutta palveluasumisen maksut määräytyvät pääasiassa kuntien harkinnan mukaan. Rajanveto laitoshoidon ja erityisesti huonokuntoisille vanhuksille järjestetyn palveluasumisen välillä on kuitenkin käynyt vaikeaksi, koska palvelun sisältö ja asiakkaiden hoidon tarve voivat kummassakin palvelumuodossa olla hyvin lähellä toisiaan. Samankaltaisia palveluja saavat asiakkaat voivat siten joutua keskenään eriarvoiseen asemaan asiakasmaksujen suhteen. Sosiaali- ja terveydenhuollon asiakasmaksujärjestelmään liittyy muitakin epäkohtia, ja maksupolitiikan kokonaisarvioinnin tarve on tullut esiin useissa yhteyksissä. Joulukuussa 2001 2
Ministerin vastaus KK 456/2002 vp Mikko Kuoppa /vas ym. muistionsa jättänyt avohoidon ja laitoshoidon merkitystä käsitellyt työryhmä (sosiaali- ja terveysministeriön työryhmämuistioita 2001:30) ehdotti muun muassa, että avo- ja laitoshoidon maksujen yhdenmukaistamisen mahdollisuuksia pohdittaisiin osana maksupolitiikan uudistamistarpeiden selvittelyä. Samansuuntainen ehdotus sisältyi myös Kansallinen projekti terveydenhuollon tulevaisuuden turvaamiseksi -työryhmän muistioon (sosiaali- ja terveysministeriön työryhmämuistioita 2002:3). Ministeriön tarkoituksena on käynnistää asiaa koskeva selvitystyö. Helsingissä 5 päivänä kesäkuuta 2002 Peruspalveluministeri Eva Biaudet 3
Ministerns svar Till riksdagens talman I det syfte 27 riksdagens arbetsordning anger har Ni, Fru talman, till behöriga medlem av statsrådet översänt följande av riksdagsledamot Mikko Kuoppa /vänst m.fl. undertecknade skriftliga spörsmål SS 456/2002 rd: Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att avgifterna för åldringars serviceboende och höjningarna av dem samt grunderna för bestämmandet av avgifterna inte blir för oskäliga för de boende? Som svar på detta spörsmål får jag vördsamt anföra följande: Bestämmelser om de avgifter som uppbärs för social- och hälsovårdstjänster finns i lagen (834/1992) och förordningen (916/1992) om klientavgifter inom social- och hälsovården. De trädde i kraft vid ingången av 1993 och är förenade med den statsandelsreform som trädde i kraft vid samma tidpunkt. Ett av syftena med revideringen av bestämmelserna om klientavgifter var att utöka den kommunala beslutanderätten. Enligt klientavgiftslagen kan kommunerna besluta om avgifterna om inte något annat anges i lag eller förordning. Avgiften får dock inte överskrida de kostnader som produktion av tjänsten förorsakar. Kommunernas beslutanderätt har begränsats bl.a. så att en del av tjänsterna har föreskrivits som avgiftsfria. Därtill finns det bestämmelser om maximibeloppet av avgifterna för vissa tjänster och om att avgiften fastställs enligt användarens eller familjens betalningsförmåga. Om kommunen skaffar tjänsten som köptjänst skall den hos klienten uppbära samma avgifter som för de tjänster som kommunen eller samkommunen uppbär för de tjänster som den själv ordnar. Kommunerna kan relativt fritt fastställa de avgifter som uppbärs för serviceboende eftersom kommunernas beslutanderätt inte nämnvärt begränsats genom bestämmelser. Avgiftsfria är enligt lagen endast serviceboende som ges såsom specialomsorger om utvecklingsstörda, med undantag av uppehälle, samt, med vissa undantag, specialtjänster i samband med det serviceboende som ordnas för gravt handikappade enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp. Det finns inga andra begränsningar i fråga om de avgifter som uppbärs för serviceboende. Grunderna för bestämmandet av avgifterna för serviceboende kan variera mellan kommunerna och till och med mellan boendeserviceenheterna. Det vanligaste sättet verkar vara att för boendet uppbärs en särskild avgift och för tjänster i anslutning till boendet en avgift som prissätts antingen specificerat enligt användning av tjänsterna eller som olika servicepaket. Klientavgifterna varierar också beroende på om en viss tjänst definieras som boendeservice eller institutionsvård. Detta beror på att grunderna för bestämmandet av institutionsvårdsavgifterna reglerats genom förordning. Avgifterna för serviceboende fastställs däremot huvudsakligen av kommunerna enligt prövning. Det har dock blivit svårt att dra upp en gräns mellan institutionsvård och serviceboende som ordnas speciellt för åldringar i dålig kondition, eftersom tjänsternas innehåll och klienternas behov av vård kan vara mycket liknande i de båda serviceformerna. Klienter som får liknande service kan således försättas i en olikvärdig ställning i fråga om klientavgifterna. Systemet med klientavgifter inom social- och hälsovården är också förenat med andra missförhållanden, och behovet av en övergripande avgiftspolitisk bedömning har kommit fram i flera 4
Ministerns svar KK 456/2002 vp Mikko Kuoppa /vas ym. sammanhang. Arbetsgruppen för utredning av betydelsen av öppenvård och institutionsvård överlämnade sin promemoria i december 2001 (social- och hälsovårdsministeriets arbetsgruppspromemorior 2001:30) och föreslog bland annat att möjligheterna att förenhetliga avgifterna för öppen- och institutionsvård dryftas som ett led i klarläggningen av behoven av en avgiftspolitisk revidering. Ett liknande förslag ingick också i promemorian av Arbetsgruppen för tryggande av hälso- och sjukvården i framtiden (social- och hälsovårdsministeriets arbetsgruppspromemorior 2002:3). Avsikten är att ministeriet skall inleda ett utredningsarbete kring frågan. Helsingfors den 5 juni 2002 Omsorgsminister Eva Biaudet 5