2436000 2437000 2438000 6658000 MOR-Y02-038 6657000 6659000 6660000 6660000 6659000 6658000 6657000 6656000 ARVOKKAAT MOREENIMUODOSTUMAT Mormi -alue Reunamoreenivalli Natura 2000 -alue 0 500 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 197/MYY/2005 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 2436000 2437000 2438000 6656000
LASSVED - SÄCKVIKEN - NÄSUDDEN SÄRKISALO Tietokantatunnus: MOR-Y02-038 Muodostumatyyppi: Vastasivun drumliini Arvoluokka: 1 Karttalehti: 2012 04 Alueen pinta-ala: 105,2 ha Korkeus: 30 m mpy Alueen suhteellinen korkeus: 30 m Muodon suhteellinen korkeus: 20 m Moreenimuodostuman sijainti: Lassvedin - Säckvikenin - Näsuddenin vastasivun drumliinit sijaitsevat Särkisalon Utön saarella, Söderbyn kylässä, Sktaströmmen rannalla. Geologia Vastasivun drumliinit (pre-crag) ovat kalliomäkien luoteisrinteeseen kerrostuneita virtaviivaisia moreeniselänteitä. Perniön eteläpuolisella rannikkoalueella ne ovat tyypillisiä moreenimuodostumia. Muodostumien paksuudet vaihtelevat seismisten luotausten mukaan 11-43 metriin. Niiden pituus on yleisimmin 400-800 metriä ja leveys 150-300 metriä. Suurimpia vastasivun drumliineja verhoaa paikoitellen 0,5-1,5 metrin paksuinen rantakerrostuma, jonka alla on huuhtoutumaton pohjamoreeni (Kielosto et al. 1996). Särkisalon Utön saaren vastasivun drumliinit ovat syntyneet II ja III Salpausselän välimaastoon. Muodostumat kuuluvat Lounais-Suomen vastasivudrumliinien kenttään. Lassvedin Säckvikenin - Näsuddenin alue koostuu kolmesta vastasivun drumliinista. Eteläisin Lassvedin precrag on muodoltaan nuolimaisen terävä. Se on noin 700 metriä pitkä ja noin 400 metriä leveä, Vårdkasbergenin kallion luoteisrinteelle kerrostunut, lähes pohjois-eteläsuuntainen muodostuma. Muodostuman proksimaalirinne on melko jyrkkä ja selkeä, ennen kalliota oleva distaaliosa on lähes tasainen. Merenpuoleinen länsirinne on itärinnettä jyrkempi. Muodostuman rinteillä on havaittavissa rantahiekkaa, aivan muodostuman lakiosassa on rantakivikkoa. Itärinne on muodoltaan hieman terassimainen. Keskimmäinen muodostuma Säckviken, jota kutsutaan myös Särkisalon Siksaloksi, on noin 1,3 km pitkä ja 500 metriä leveä, Säckviksbergenin proksimaalipuolelle kerrostunut muodostuma. Säckvikenillä on kauttaaltaan melko jyrkät ja selkeät rinteet. Sen laella ja rinteillä on kerrostuneena rantahiekkaa. Säckvikeniin tehtyjen seismisten luotausten mukaan maapeite on paksuimmillaan lähes 40 metriä. Säckvikenin muodostumassa on useita pieniä maa-aineksen ottokuoppia sekä ojakaivantoja. Niissä aines on pääosin hienoa hiekkaa. Distaaliosassa, Säckviksbergenin koillispuolella on laajempaa maa-aineksen ottoa. Maaperäkartoituksen yhteydessä tehdyn kairauksen perusteella moreenissa olevan saveksen osuus kasvaa syvemmälle mentäessä aina kymmeneen metriin saakka ja on suurimmillaan 17 %. Tätä syvemmällä savesta on vain vähän, 2 4 % (Kielosto et al. 1996). Pohjoisin, Näsuddenin pre-crag on muodoltaan terävähkö ja nuolimainen, mutta hieman toispuoleinen. Se on noin 600 metriä pitkä ja 400 metriä leveä. Näsuddenin distaaliosan kallio on pinta-alaltaan melko pieni, mutta kuitenkin laajempi kuin karttamerkintä osoittaa. Muodostuman proksimaalirinne sekä länsirinne ovat selkeitä, itärinne on suhteellisen loiva. Pintalohkareisuus on koko inventoidulla alueella vähäistä. Biologia Pohjoisimman osa-alueen kaakkoiskulmassa on varttunutta tuoreen kankaan havusekametsää. Osa-alueen itäpuolisko on kuitenkin valtaosaltaan kuivahkon kankaan kasvatusmännikköä. Näsuddenin talon ympäristössä ja merenrantaan viettävällä länsirinteellä kasvaa varttunutta tuoreen kankaan havusekametsää. Alueen keskivaiheilla, länsirinteen yläosassa on mäntytaimikkoa. Keskimmäisen osa-alueen metsiköt ovat lähinnä joko tuoreita tai kuivahkoja kankaita. Lähellä Säckviksbergenin kallioita kasvaa varttunutta lehtomaista kuusikkoa. Puusto vaihtelee varttuneista kuusikoista ja paikoin komeista männiköistä kasvatusmetsien ja taimikoiden kautta pienialaisiin hakkuualoihin. Alueen lounaisosassa, rinteen alla on lähteikköistä nuorta kuusikkoa. Sen kasvistoon kuuluvat mm. imikkä, sinivuokko, ojakellukka, hiirenporras, rantaminttu, korpikaisla ja isoalvejuuri. Säckvikenin kaakkoispuolen metsikössä kasvaa muutamia pähkinäpensaita. Etelämpänä esiintyy lehtopähkämöä. Säckviksbergenin kalliomännikkö on pääosin vanhaa ja kilpikaarnaista. Kalliopainanteessa on pieni isovarpuinen räme. Eteläisimmän osa-alueen metsiköt ovat joko tuoreita tai kuivahkoja kankaita. Puusto vaihtelee varttuneista kuusikoista, männiköistä ja koivikoista, nuorehkojen metsien kautta taimikoihin ja hakkuualoihin. Paikoin puustoa on harvennettu. Muodostuman eteläpuolen kallio on niukkapuustoinen, mutta kohtalaisen luonnontilainen mm. keloja ja kilpikaarnaisia mäntyjä. Kasvillisuus on karua ja jäkäläistä. Maisema ja muut arvot Särkisalon Utön saari, jossa muodostumat sijaitsevat, koostuu kahdesta pääsaaresta, joita yhdistää pieni kannas.
Pohjoisempi saari on maisemaltaan Varsinais-Suomen rannikkoalueelle tyypilliseen tapaan kallioinen ja topografialtaan vaihteleva. Eteläisemmän saaren maisemankuvaa hallitsevat kallioiden yhteyteen kerrostuneet vastasivun drumliinit. Muodostumien ja kallioiden väliin jäävät tasaiset painanteet ovat pääosin peltoina. Lisäksi saarella on matalia, ympäristöstään melko heikosti hahmottuvia päätemoreeniparvia. Vastasivun drumliinit hahmottuvat ympäristöstään kohomuotoina. Lassvedin muodostuman laelta pilkottaa meri. Sen sisäisessä maisemassa ei ole pientä rantakivikkoa lukuun ottamatta erityispiirteitä. Meren rannalla on mökkiasutusta. Säckvikenin vastasivun drumliini on melko korkea ja hahmottuu hyvin ympäristöstään. Muodostumalta ei avaudu ympäristöön maisemaa eikä sen sisäisessä maisemassa ole erityispiirteitä. Muodostuman laelle on rakennettu uusia teitä, lisäksi siellä on radiomasto. Näsuddenin muodostuma erottuu ympäristöstään kohtalaisesti. Puusto peittää pääosin näkyvyyden, mutta aivan rannalta avautuu merimaisema. Sisäisessä maisemassa ei ole erityispiirteitä. Kirjallisuutta Kielosto, S., Kukkonen, M., Stén, C-G. & Backman, B. 1996. Hangon ja Perniön kartta-alueiden maaperä. Suomen geologinen kartta 1 : 100 000. Maaperäkarttojen selitykset 2011 ja 2012. Geologian tutkimuskeskus. 104 s.
LASSVED - SÄCKVIKEN - NÄSUDDEN FINBY Databaskod: MOR-Y02-038 Formationstyp: Stötsidesdrumlin Värdeklass: 1 Kartblad: 2012 04 Områdets areal 105,2 ha Höjd: 30 m öhy Områdets relativa höjd: 30 m Formationens relativa höjd: 20 m Moränformationens läge: Stötsidesdrumlinerna Lassved - Säckviken - Näsudden ligger på Utö i Söderkulla by på Skataströmmens strand i Finby. Geologi Stötsidesdrumlinerna är strömlinjeformade moränryggar som har avlagrats på bergkullarnas nordvästsluttningar. I det södra kustområdet i Bjärnå är de typiska moränformationer. Enligt seismiska lodningar varierar formationernas tjocklek från 11-43 meter. Deras längd är vanligen 400-800 meter och bredden 150-300 meter. De större stötsidesdrumlinerna är ställvis täckta av en 0,5 1,5 meters strandavlagring. Under den finns det bottenmorän som inte har avspolats (Kielosto et al. 1996). Stötsidesdrumlinerna på Utö i Finby har uppstått i II och III Salpausselkäs (Stängselåsens) övergångsområde. Formationerna hör till fältet med stötsidesdrumliner i Sydvästra Finland. Området Lassved - Säckviken - Näsudden består av tre stötsidesdrumliner. Den sydligaste stötsidesdrumlinen i Lassved har en vass spets. Den är en ca 700 meter lång och ca 400 meter bred formation som har avlagrats på Vårdkasbergens nordvästsluttning i nästan nord-sydlig riktning. Formationens proximalbrant är rätt så brant och tydlig. Distaldelen är före berget nästan jämn. Den västra sluttningen mot havet är brantare än den östra. På formationens sluttningar finns strandsand. På formationens högsta krön finns det strandstenar. Den östra sluttningen är till formen en aning terrasserad. Den mellersta formationen, Säckviken, som också kallas för Finbys Siksalo, är också ca 1,3 km lång och 500 meter bred och den har avlagrats på Säckviksbergens proximala sida. Sluttningarna i Säckviken är genomgående rätt så branta och tydliga. På krönet och på sluttningarna består avlagringen av strandsand. Enligt seismiska lodningar som har gjorts i Säckviken är marktäcket som tjockast 40 meter. I Säckvikens formation finns det många små marktäkter samt diken. I dem består materialet huvudsakligen av fin sand. I distaldelen, nordost om Säckviken, förekommer marktäkt i större utsträckning. Enligt sonderingarna som gjordes i samband med jordartskarteringen ökar lerans andel i moränen ju djupare man går, ända till tiometers djup och andelen är som störst 17 %. På större djup är lerans andel mindre, 2-4 % (Kielosto et al. 1996). Stötsidesdrumlinen längst i norr på Näsudden är rätt så vass och spetsig, men en aning ensidig. Den är ca 600 meter lång och 400 meter bred. Bergets areal på Näsuddens distaldel är rätt så liten, men dock större än vad kartbeteckningen anger. Formationens proximalbrant samt västsluttningen är rätt så tydliga. Östsluttningen är relativt svagt sluttande. På hel det inventerade området förekommer det få ytstenblock. Biologi I det nordligaste delområdets sydöstra hörn finns det äldre barrträdsblandskog på frisk mo. Delområdets östra halva är dock huvudsakligen skötselskog med tall på rätt så torr mo. I omgivningen kring huset på Näsudden och på västsluttningen mot havet växer det äldre barrträdsblandskog på frisk mo. Ungefär mitt på området, på västsluttningens övre del, finns det tallplantsbestånd. Skogarna på det mellersta delområdet är närmast antingen friska eller rätt så torra moar. Nära Säckviksbergen växer det äldre, lundartad granskog. Skogen varierar från äldre granskog och ställvis ståtlig tallskog via skötsel- och plantbestånd till små avverkningsytor. I områdets sydvästra del, lägst i sluttningen växer ung granskog, I skogen finns det källor. I floran ingår bl.a. lungört, blåsippa, humleblomster, majbräken, åkermynta, skogssäv och nordbräken. I skogen på Säckvikens sydöstra sida växer det några hasselsnår. Längre söderut förekommer det stinksyska. Tallskogen på hällmarken i Säckviksbergen är huvudsakligen gammal och har sköldbark. I bergsvackan finns det en litet ris-tallmyr. Skogarna på det sydligaste delområdet är antingen friska eller rätt så torra moar. Skogen varierar från äldre granskog, tallskog och björkskog via yngre skogar till plantbestånd och avverkningsområden. Ställvis har skogen gallrats. Berget på formationens södra sida har nästan ingen skog, men är måttligt orört, med bl.a. torrträd och sköldbarkstallar. Vegetationen är karg och lavbevuxen. Landskap och övriga värden Utö i Finby, där formationerna ligger, består av två huvudöar, som förenas av ett litet näs. Landskapet på den nordligare ön är bergigt och har en omväxlande topografi, vilket är typiskt för Egentliga Finlands kustområde. Landskapsbilden på den sydligare ön domineras av stötsidesdrumliner som har avlagrats vid bergen. De jämna svackorna mellan formationerna och bergen är huvudsakligen åker. På ön finns det
dessutom grunda, rätt så svagt synliga ändmoränryggar. Stötsidesdrumlinerna framträder i landskapet som reliefer. Havet skymtar från formationens krön i Lassveden. Med undantag av ett litet område med strandstenar har formationens inre landskap inga särdrag. Vid havsstranden finns stugbosättning. Stötsidesdrumlinen i Säckviken är rätt så hög och syns bra i omgivningen. Från formationen öppnar sig inga landskap i omgivningen och dess inre landskap saknar särdrag. Nya vägar har byggts till formationens krön och där finns dessutom en telemast. Näsuddens formation framträder måttligt i omgivningen. Skogen stänger huvudsakligen vyerna, men alldeles från stranden öppnar sig ett havslandskap. Det inre landskapet saknar särdrag. Litteratur Kielosto, S., Kukkonen, M., Stén, C-G. & Backman, B. 1996. Hangon ja Perniön kartta-alueiden maaperä. Summary: Quaternary deposits in the Hanko and Perniö map-sheet areas. [Resumé: Jordarterna inom Hangö och Bjärnå kartbladsområden.] Suomen geologinen kartta 1:100 000 : maaperäkarttojen selitykset lehdet 2011 ja 2012. Espoo: Geologian tutkimuskeskus. 104 p.