1564000 1565000 1566000 7049000 TUU-10-009 7049000 TUU-10-010B TUU-10-010A TUU-10-011 7046000 7047000 7048000 7048000 7047000 7046000 7045000 ARVOKKAAT TUULI- JA RANTAKERROSTUMAT Tuura -alue Natura 2000 -alue 0 500 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 1564000 TUU-10-012 1565000 1566000 7045000
HARRGRUNDET Tietokantatunnus: TUU-10-010 Muodostuma: Tuulikerrostuma Korkeus: 5 m mpy. Alueen suhteellinen korkeus: 5 m Muodon suhteellinen korkeus: 2 m Arvoluokka: 3 Pinta-ala: 10,6 ha Karttalehti: 1343 07 Uusikaarlepyy Sijainti: Muodostuma sijaitsee Vexalan niemen länsirannalla, Bovekanin lahden pohjoispuolella. Geologia Rantojen läheisyydessä dyynit ovat muodostuneet rannan suuntaisiksi selänteiksi. Mannerjäätikön reunan peräydyttyä peitti aluetta aluksi Ancylusjärvi (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). Maankohoamisen edistyessä veden syvyys pieneni ja alueen noustua kokonaan merenpinnan yläpuolelle rantavyöhykkeessä aallokko lajitteli hiekkaa ja nosti sen rannalle tuulen vietäväksi, jolloin tuulen kuljettaman aineksen karkein, maata pitkin vierivä osa kerrostui dyyneiksi (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Muodostuma koostuu kallioiden rajaamista dyynikumpareista, joista pääosan kasvillisuus on jo sitonut paikoilleen. Dyynit ovat varsin matalia ja loivia. Muodostuman eteläisemmän osa-alueen, Harrgrundet, rantaviivalla on muutamia lohkareita. Ympärillä olevasta loma-asutuksesta huolimatta dyynit ovat varsin hyvin säästyneet eroosiolta. Biologia Harrgrundet Harrgrundetin avoimet dyynit ovat edustavia ja suhteellisen luonnontilaisia paria lanausta lukuun ottamatta. Hiekkarannan rantaviiva on suora ja rannan edustalla ei ole vedenpäällisiä hiekkasärkkiä. Hiekkaranta on 20 m leveä ja aivan yläosassa on pari alkiodyyniä noin 7 m leveällä vyöhykkeellä. Alkiodyynivyöhyke on lähes kasviton ja dyynit muodostuvat muutamasta suola-arhokummusta ja miltei valkoiseen dyynivalliin kuuluvista rantavehnäkummuista. Ensimmäinen, rannansuuntainen valkoinen dyynivalli on lähes puhdasta hyvin kasvavaa rantavehnikköä. Dyynin korkeus on noin metrin. Suojarinteen alaosassa vehnän sekaan tunkee vasta muita lajeja kuten merinätkelmää, hietakastikkaa, metsälauhaa, sarjakeltanoa ja pohjalle hieman kulosammalta. Toisen, harmaan dyynivallin korkeus on 3 5 m. Sen laella metsälauhan runsaus ylittää rantavehnän seuranaan sarjakeltano. Samoin sammalet runsastuvat ja pohjakerros sulkeutuu laella. Kulosammalen lisäksi kasvaa mm. liekosammalta, hietikkotierasammalta, kangaskynsisammalta, seinäsammalta ja poronjäkäliä. Harmaa dyyni pysyy likimäin tällaisena puustoisen dyynin rajalle asti. Epäyhtenäisen puustoisen dyynin sisällä on vielä harmaan dyynin laikkuja, joiden kasvillisuus on poronjäkälävaltaista ja metsälauhatuppaista. Näillä laikuilla on myös niukasti suola-arhoa ja jokunen jäkäläinen variksenmarjalaikku. Dyynivallin pohjoisosaa, talon edustalta on lanattu ja leikattu noin 20 m leveydeltä. Keskiosassa dyynivallin lakea on myös lanattu talon edustalta 75 m matkalta. Sen eteläpuolella vallisarja jatkuu miltei samanlaisena kuin edellä. Hiekkaranta on kapea, 15 m, ja hiekasta pilkistää paikoin lohkareita. Vesirajassa niitä on enemmän. Hiekkarannan ja valkoisen dyynin raja on hieman epäselvä. Rantavehnän seassa kasvaa runsaasti merinätkelmää. Aivan eteläpäässä rantavehnän seurana kasvaa lisäksi hietakastikkaa ja merinätkelmä heikkenee. Dyynit pensoittuvat aivan lounaisosasta. Dyynisarjan metsänrajassa, suojarinteellä, on kapealti harmaata heinäistä dyyniä. Puustoinen dyyni on tällä kohden varvikkoista männikköä. Tien ja avoimen rantadyynin välissä on harvakasvuinen dyynimännikkö, jossa kalliota on paikoin näkyvissä. Metsän aluskasvillisuus on varpuvaltaista ja poronjäkälälaikkuista. Varvikkoa vallitsee variksenmarja, ja puolukkaa on runsaasti. Pohjakerroksessa on hietikkotierasammallaikkuja. Lähempänä tietä varvikko yhtenäistyy ja jäkälät vähenevät. Nyvarpet Nyvarpetin hiekkaranta on 30 35 m leveä ja rantaviiva suora. Rannan edustalla ei ole vedenpäällisiä hiekkasärkkiä. Hiekkarannan yläosassa on joitakin rantavehnän alkuja, mutta ei varsinaisia kumpuja. Ranta on miltei kasviton. Rannan metsänreunalla on hieman ukontatarta ja merisaraa. Dyynivallit ovat kerrostuneet osin loivahkon rantakallion päälle. Valkoinen dyynivalli rajautuu epämääräisesti hiekkarantaan ja kohoaa rannalta enintään 2 3 metriä. Vallitsevan rantavehnän seurana on merinätkelmää, ja varsinkin vallista paistavan rantakallion päälle kerrostuneella lentohiekalla on laajoja merinätkelmäkasvustoja. Koillisosassa on hietakastikkaa. Aivan pohjoisimman mökin edustalla on pienialainen, metsälauhatuppaiden täplittämä harmaan dyynin laikku. Muuten harmaata dyyniä ei juuri ole ja valkoinen dyyni vaihettuu pohjoisosassa suoraan puustoiseen dyyniin tai mökkien pihapiireihin. Metsänreunassa ja
osin myös kallion päällä on variksenmarjamättäitä ja yksittäinen kanervamätäs 20 30 neliön alueella. Lisäksi mökkien edustalla on variksenmarjapatjoja, ainakin pohjoisimman huvilalla. Vallien päälle tunkee paikoin myös pajuja ja leppiä. Valleja on paikoin kaivettu, mökkien edustalla on kulutuspintoja, ja eräältä mökiltä tulee 3 m leveä polku vallin lävitse rannalle. Länsiosasta valkoinen dyynivalli on kapea ja se on laelta lepikoitunut ja pajukoitunut. Sen suojarinne on jyrkkä, ja dyynialueen raja on suojarinteen tyvellä. Aivan lounaiskulmassa puustoisen kallion päälle tuuli on puhaltanut pitkittäisiä dyynivalleja 10 m päähän rantavallista. Joidenkin rantavallin halkaisevien polkujen kohdalla on myös samanlaisia tuulikerrostumia. Maisema ja muut arvot Rannalta avautuu luonnonkaunis merinäköala. Dyynit eivät erityisesti hahmotu ympäröivästä maastosta. Ympäristössä on loma-asustusta. Kirjallisuus: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.
HARRGRUNDET Databaskod: TUU-10-010 Formation: Vindavlagring Höjd: 5 m ö.h. Områdets relativa höjd: 5 m Formationens relativa höjd: 2 m Värderklass: 3 Areal: 10,6 ha Kartblad: 1343 07 Nykarleby Läge: Formationen ligger på Vexala uddes västra strand, norr om Bovekan-viken. Geologi I närheten av stränderna har dynerna formats till ryggar som går parallellt med stranden. När inlandsisens rand dragit sig tillbaka täcktes området först av Ancylussjön (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). När landhöjningen framskred blev vattnet grundare tills området i sin helhet låg över vattenytan. Vågorna i littoralzonen fördelade sanden och sköljde upp den till stranden där vinden förde den vidare. Den grövsta delen av det vindtransporterade materialet rullade längs marken och lagrades i dyner (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Formationen består av dynhöjder, avgränsade av berg. Största delen av dynerna är redan bundna av vegetation. Dynerna är ganska låga och flacka. I det sydligare delområdet, Harrgrundet, av formationen finns det några stenblock vid strandlinjen. Trots omgivande fritidsbebyggelse har dynerna ganska väl undgått erosion. Biologi Harrgrundet Harrgrundets öppna dyner är representativa och befinner sig relativt nära naturtillståndet med undantag av ett par sladdade ställen. Strandlinjen vid sandstranden är rak och utanför stranden finns inga sandrev ovanför vattenytan. Sandstranden är 20 m bred och i dess översta del finns ett par embryonala dyner inom en 7 m bred zon. Zonen med de embryonala dynerna är nästan vegetatiosfri. Dynerna består av några saltarvs- samt strandrågsupphöjningar; de senare hör nästan till den vita dynvallen. Den första vita dynvallen, som löper parallellt med stranden, täcks av ett nästan rent välväxande strandrågsbestånd. Dynen är ungefär en meter hög. I läsluttningens nedre del får strandrågen sällskap av andra arter såsom strandvial, bergrör, kruståtel och flockfibbla. På bottnen växer lite brännmossa. Den andra, gråa dynen är 3-5 m hög. På dess krön finns mera kruståtel än strandråg, på många ställen tillsammans med flockfibbla. Där finns också mera mossor och bottenskiktet på krönet är slutet. Förutom brännmossa finns där hakmossa, sanddraggmossa, vågig kvastmossa, väggmossa och renlavar. Den gråa dynen är ungefär sådan ända till den trädbevuxna dynens gräns. Inom den osammanhängande trädbevuxna dynen finns ännu fläckar av grå dyn vars vegetation domineras av renlav och tuvor av kruståtel. I dessa fläckar finns också lite saltarv och några mindre fläckar av kråkbär och lavar. Norra delen av dynvallen, framför ett hus, har sladdats och skurits på ungefär 20 meters bredd. I mellersta delen har dynvallens krön framför ett hus sladdats på en sträcka på 75 m. Söder om detta ställe fortsätter vallserien nästan likadan som ovan. Sandstranden är smal, 15 m bred, och ställvis sticker det fram stenblock ur sanden. Vid strandlinjen är de fler. Gränsen mellan sandstranden och den vita dynen är något diffus. Bland strandrågen växer rikligt med strandvial. Alldeles i södra ändan får strandrågen också sällskap av bergrör medan strandvialen där är svagare. Den sydvästligaste delen av dynerna är buskbevuxen. Vid dynseriens skogsgräns, på läsluttningen, finns smala remsor av gräsbevuxen grå dyn. Den trädbevuxna dynen består här av tallskog med ris. Mellan vägen och den öppna stranddynen finns en gles dyntallskog med fläckar av blottat berg. Undervegetationen i skogen domineras av ris med fläckar av renlav. Riset domineras av kråkbär men däribland finns också en hel del lingon. I bottenskiktet finns fläckar av sanddraggmossa. Närmare vägen är riset enhetligare och det finns färre lavar. Nyvarpet Nyvarpets sandstrand är 30-35 m bred och strandlinjen är rak. Utanför strandlinjen finns inga sandrev ovanför vattenytan. I övre delen av sandstranden finns någon början till strandråg men inga egentliga upphöjningar. Stranden är nästan helt utan vegetation. Vid strandens skogssida finns lite pilört och norskstarr. Dynvallarna har delvis lagrats ovanpå en flack strandklippa. Den vita dynvallen avgränsas diffust till sandstranden och höjer sig högst 2-3 meter ovanför stranden. Dynen domineras av strandråg men det växer också strandvial, och bestånden av strandvial kan vara rikliga särskilt på ställen där flygsand har lagrats ovanpå de fläckar av strandklippa som sticker fram ur dynen. I nordöstra delen finns bergrör. Framför den nordligaste stugan finns en liten fläck av grå dyn med tuvor av kruståtel. I övrigt finns det knappt någon grå dyn, och den vita dynen övergår direkt i trädbevuxen dyn eller till stugornas gårdsplaner i den norra delen. I
skogsbrynet och delvis ovanpå berget finns tuvor av kråkbär och en enstaka ljungtuva inom ett område på 20-30 kvadratmeter. Dessutom finns det mattor av kråkbär framför stugorna, åtminstone vid den nordligaste villan. På vallarna tränger även videbuskar och alar in. Vallarna har ställvis grävts, framför stugorna finns slitna ytor, och från en av stugorna leder en 3 m bred stig genom vallen till stranden. I den västra delen är den vita dynen smal och på krönet finns det bestånd av al och vide. Läsluttningen är brant och dynområdets gräns går längs läsluttningens bas. Alldeles i sydvästra hörnet finns avlånga dynvallar som vinden har lagrat på det trädbevuxna berget, 10 m från strandvallen. Liknande vindavlagringar finns vid några av de stigar som skär igenom strandvallen. Landskap och andra värden. Från stranden öppnar sig en naturskön havsutsikt. Dynerna syns inte särskilt tydligt i landskapet. I omgivningen finns fritidsbebyggelse. Litteratur: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.