1564000 1565000 1566000 7049000 TUU-10-009 7049000 TUU-10-010B TUU-10-010A TUU-10-011 7046000 7047000 7048000 7048000 7047000 7046000 7045000 ARVOKKAAT TUULI- JA RANTAKERROSTUMAT Tuura -alue Natura 2000 -alue 0 500 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 1564000 TUU-10-012 1565000 1566000 7045000
BOVEKAN Tietokantatunnus: TUU-10-011 Muodostuma: Tuulikerrostuma Korkeus: 10 m mpy. Alueen suhteellinen korkeus: 10 m Muodon suhteellinen korkeus: 2 m Arvoluokka: 3 Pinta-ala: 20,4 ha Karttalehti: 1343 07 Uusikaarlepyy Sijainti: Muodostuma sijaitsee Vexalan niemen länsirannalla, Bovekanin lahden rannalla. Geologia Rantojen läheisyydessä dyynit ovat muodostuneet rannan suuntaisiksi selänteiksi. Mannerjäätikön reunan peräydyttyä peitti aluetta aluksi Ancylusjärvi (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). Maankohoamisen edistyessä veden syvyys pieneni ja alueen noustua kokonaan merenpinnan yläpuolelle rantavyöhykkeessä aallokko lajitteli hiekkaa ja nosti sen rannalle tuulen vietäväksi, jolloin tuulen kuljettaman aineksen karkein, maata pitkin vierivä osa kerrostui dyyneiksi (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Muodostuma koostuu etelästä ja pohjoisesta kalliomaiden rajaamista dyynikumpareista, joista pääosan kasvillisuus on jo sitonut paikoilleen. Dyynit ovat hieman korkeampia kuin pohjoisemmaksi Vexalan niemelle kerrostuneet dyynit, korkeimmillaan noin 2 metriä. Ympärillä olevasta lomaasutuksesta huolimatta dyynit ovat varsin hyvin säästyneet eroosiolta, vaikka käytön jälkiä alueella onkin nähtävissä. Biologia Bovekanin avoin dyyniranta jakautuu kahtia eteläiseen ja pohjoiseen osaan. Niitä erottaa noin puolivälistä matala, hiekkarannan poikki kulkeva kallioinen niemi, joka on osin hiekan peittämä. Tällä kohden ei ole avoimia dyynejä. Erillisenä osa-alueena alueeseen kuuluu Härihällanin hiekkarannan eteläosa, jonka kuvaus ja arvotus perustuvat luonnonsuojelulain luontotyyppi-inventointiin. Bovekanin hiekkaranta on molemmilla osilla noin 25 m leveä ja rantaviiva on suora. Rannan edustalla ei ole vedenpäällisiä hiekkasärkkiä. Hiekkaranta on käytännössä kasviton. Ylemmällä rannalla on muutamia rantavehnän versoja ja yksittäisiä suola-arhoja. Alkiodyynejä on vähän. Laakeita suola-arhodyynejä on kallioniemien välisellä hiekkarannalla ja pohjoisosassa talojen edustalla. Lisäksi rannan molemmissa päissä on pieniä rantavehnän sitomia alkiodyynejä. Eteläpäässä ne ovat syntyneet lentopallokentän ja vallin lävitse leikatun kulku-uran ja pohjoispäässä vasta valmistuneiden talojen takia. Eteläosassa ensimmäisen rannansuuntaisen dyynivallin edustalla on 1,5 m päähän ulottuva kasviton rantavalli ennen kuin varsinainen rantavehnävaltainen valli alkaa nousta. Valkoinen dyynivalli rajautuu hiekkarantaan hyvin selvästi johtuen ilmeisesti etureunaa kuluttaneista rantavoimista. Hienojen rantavehnätuppaiden välissä kasvaa pienlaikkuisesti vähän merinätkelmää, suola-arhoa ja laella paikoin hietakastikkaa. Eteläosassa rannan suuntaisia valleja on kaksi, hieman pohjoisempana isomman kallioniemen kohdalla vallit yhtyvät toisiinsa. Valli kohoaa parhaimmillaan noin 3 m, ja vallin suojarinteen tyvellä valkoinen dyyni vaihettuu harmaaseen dyyniin. Harmaat dyynit ovat edustavimmillaan eteläosassa, jossa on havaittavissa kolme erilaista kasvillisuusvyöhykettä. Pohjoisempana, jo kallioniemen kohdalla harmaa dyyni on hyvin kapea, 2 3 m leveä sijaiten ensimmäisen vallin suojarinteellä. Eteläosassa dyynivallien notkelmassa sijaitseva harvaheinäinen ja aukkoinen vyöhyke on noin 7 m leveä. Toisen vallin vastarinteeltä laelle ulottuu sammaleinen vyöhyke. Laelta suojarinteen tyvelle harmaa dyyni on taasen aukkoinen ja edellistä vähälajisempi. Suojarinteen tyvellä dyyni vaihettuu puustoiseksi dyyniksi. Notkelmassa oleva harmaan dyynin vyöhyke koostuu rantavehnästä, hietakastikastikasta, jonkin verran metsälauhasta. Sillä on myös niukasti suola-arhoa ja pohjakerrosta sulkee heikosti kulosammal. Vastarinteeltä laelle ulottuva 5 m leveällä vyöhykkeellä pohjakerros on vahvasti seinäsammaleen sitoma ja muuten metsälauhavaltainen. Rinteellä kasvaa myös runsaasti rantavehnää, hietakastikkaa, sarjakeltanoa, niukasti ahosuolaheinää, ja pohjakerroksessa on vähän korallisammalta ja poronjäkälää. Pieniä mäntyjä on täällä vyöhykkeellä muita enemmän. Toisen vallin laelta suojarinteen tyvelle metsälauha tupsuttaa rinnettä, ja rantavehnää sekä sarjakeltanoa on vain yksittäin. Pohjakerros on sammalpaakkuinen ja sen seurana kasvaa jonkin verran hietikkotierasammalta ja kulosammalta. Harmaalle dyynille tunkee myös joitakin yksittäisiä mäntyjä. Pohjoisosassa valkoisen dyynin rannan puoleinen reuna on hieman epämääräisempi rantavehnätuppaiden harvuudesta johtuen. Ylempänä kasvillisuus on jo yhtenäisempää. Rantavehnän seurana kasvaa paikoin runsaastikin hietakastikkaa. Vallin laki on verrattain tasainen ja valleja on vain yksi. Suojarinteen tyvellä on deflaatiopintaa, kaivoja, kaivettua maata, jossa on jonkinlaista harmaata dyyniä 5 m levyisellä vyöhykkeellä. Puustoisen dyynin ja harmaan dyynin raja on hieman mutkainen. Metsänrajassa on myös muutamia variksenmarjakumpuja.
Eteläosassa puustoinen dyyni on harvapuustoista, erirakenteista männikköä. Puustoa on tosin harvennettu mökkien lähistöltä. Aluskasvillisuus on variksenmarjavarvikkoa, jota laikuttavat poronjäkälät. Metsänrajalla on joitakin variksenmarjakumpuja ja hietikkotierasammallaikkuja. Mökkien kohdalla aluskasvillisuus kärsii kulutuksesta ja kasvillisuus on aukkoista. Pensaskerroksessa kasvaa vähän katajaa. Dyynirantoja toisistaan erottavan niemen kohdalla mäntyjen seassa kasvaa koivua ja joitakin harmaaleppiä ja näiden alla vähän pajukkoa. Pohjoisosan dyyni on hieman tiheämpi puustoista. Aluskasvillisuus on kanervaista varvikkoa, jossa on myös runsaasti puolukkaa. Pohjakerrosta peittää seinäsammal ja varvikkoa laikuttaa harvakseltaan poronjäkälät. Tien lähellä on joitakin järeitä, 50 cm paksuja mäntyjä. Avoimet rantavallit ovat kärsineet jonkin verran rakentamisesta ja mökkiasutuksesta. Eteläpäässä on lentopallokenttä ja lounaiskulmasta vallin pään katkaisee kapea 3 m leveä polku rannalle. Eteläosassa mökeiltä vallien läpi kulkee joitakin noin 5 m leveitä polkuja rannalle. Keskikohdalla rantavallia on yksi vanhempi sauna, ja pohjoisosan dyynivallin keskelle on rakennettu uusi rantasauna, joka on tuhonnut vallia 25 m matkalta. Tästä hieman pohjoiseen dyynivallin lävitse kulkee 10 m leveä kulku-ura rannalle. Seuraavaksi, hieman ennen vallin pohjoista häntää sen katkaisee kaksi uutta mökkiä ja aivan hännällä on hieman vanhempia mökkejä ja leikkaus dyynin lävitse rannalle. Eteläosasta ranta rajautuu kallioniemeen. Puustoisella dyynillä on lisää mökkejä, kaivoja ja piharakennuksia. Härihällanin eteläosan hiekkarannalta, ojan eteläpuolelta kohoaa valkoinen dyynivalli ja sen takana on harmaan dyynin kenttä. Hiekkaranta on lähes kasviton ja rantavehnävaltainen valli on noin metrin korkuinen. Sen seurana kasvaa merinätkelmää. Harmaalla dyynikentällä kasvaa metsälauhaa, rantavehnää, sarjakeltanoa, hietikkotierasammalta ja jäkäliä. Dyynillä on myös muutamia puita ja pensaita. Rannan edustalla on kivikkoa (Lulutietokanta). Maisema ja muut arvot Rannalta avautuu luonnonkaunis merinäköala. Muodostuma hahmottuu avomereltä lähinnä hiekkaisena rantana. Ympäristössä on loma-asustusta. Alueella on myös mökkiläisten käytössä pohjavesikaivo, lomalaisten soutuveneitä sekä maisemaan hyvin sulautuva, pieni venevaja. Kirjallisuus: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.
BOVEKAN Databaskod: TUU-10-011 Formation: Vindavlagring Höjd: 10 m ö.h. Områdets relativa höjd: 10 m Formationens relativa höjd: 2 m Värderklass: 3 Areal: 20,4 ha Kartblad: 1343 07 Nykarleby Läge: Formationen ligger på Vexala uddes västra strand, på Bovekan-vikens strand. Geologi I närheten av stränderna har dynerna formats till ryggar som går parallellt med stranden. När inlandsisens rand dragit sig tillbaka täcktes området först av Ancylussjön (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). När landhöjningen framskred blev vattnet grundare tills området i sin helhet låg över vattenytan. Vågorna i littoralzonen fördelade sanden och sköljde upp den till stranden där vinden förde den vidare. Den grövsta delen av det vindtransporterade materialet rullade längs marken och lagrades i dyner (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Formationen består av dynhöjder som i söder och norr avgränsas av bergsområden. Vegetationen har redan bundit största delen av dynhöjderna. Dynerna är något högre än de nordligare dynerna som lagrats på Vexala udd, de högsta ställena är ungefär 2 m höga. Trots fritidsbebyggelse i omgivningen har dynerna ganska väl undgått erosion, även om utnyttjandet har lämnat sina spår i området. Biologi Den öppna dynstranden i Bovekan består av en sydlig och en nordlig del. Ungefär halvvägs finns en låglänt och delvis sandtäckt klippudde som går igenom sandstranden och delar dynområdet i två delar. Här finns inga öppna dyner. Som ett separat delområde ingår i detta område den södra delen av Härihällans sandstrand vars beskrivning och värdesättning baseras på inventeringen av naturtyper i enlighet med naturvårdslagen. Båda delarna av Bovekans sandstrand ungefär 25 m breda och strandlinjen är rak. Utanför stranden finns inga sandrev ovanför vattenytan. Sandstranden är praktiskt taget helt utan vegetation. På den övre stranden finns några skott av strandråg och några enstaka exemplar av saltarv. De embryonala dynerna är få. Låga saltarvsdyner finns på sandstranden mellan klippuddarna och i norra delen framför husen. Dessutom finns det små embryonala dyner bundna av strandråg i båda ändorna av stranden. I södra delen har orsaken till deras uppkomst varit en volleybollplan och en väg som går genom vallen, i norra delen beror det på några nybyggda hus. I södra delen, framför den första dynvallen som löper längs stranden, finns en vegetationsfri 1,5 m bred strandvall före den egentliga strandrågsdominerade strandvallen börjar stiga. Den vita dynvallen avgränsas mycket tydligt av sandstranden, tack vare strandkrafterna som har eroderat den främre randen. Bland de smala tuvorna av strandråg finns små fläckar av strandvial, saltarv och på krönet ställvis bergrör. I södra delen löper två vallar parallellt längs stranden, men de går ihop i norr vid den större klippudden. Vallarna är ställvis upp till 3 m höga. Vid foten av vallen övergår den vita dynen på läsidan i grå dyn. De grå dynerna är mest representativa i områdets södra del där man kan urskilja tre olika vegetationszoner. I norr vid klippudden är den gråa dynen mycket smal, bara 2-3 meter bred, och den är belägen på den första vallens läsluttning. I södra delen, i sänkan mellan dynvallarna, finns en 7 m bred glest gräsbevuxen zon med öppna fläckar. Från den andra vallens stötsluttning sträcker sig en mossbevuxen zon upp till krönet. Från krönet till läsluttningens bas är dynen åter fläckig och antalet arter är mindre. Vid foten av läsluttningen övergår dynen gradvis i trädbevuxen dyn. På den gråa dynen i sänkan växer strandråg, bergrör och i någon mån kruståtel. Där finns också lite saltarv medan bottenskiktet tillsluts av ett svagt skikt av brännmossa. I en 5 m bred zon från stötsluttningen till krönet är bottenskiktet starkt bundet av väggmossa och i övrigt dominerat av kruståtel. På sluttningen växer också rikligt med strandråg, bergrör, flockfibbla, lite bergsyra samt i bottenskiktet lite fransmossa och renlav. I den här zonen finns mera små tallar än i de övriga. Från andra vallens krön till foten av läsluttningen består de flesta vegetationsfläckarna av kruståtel, däremellan finns enstaka exemplar av strandråg och flockfibbla. Bottenskiktet täcks av mossklumpar, och det finns lite sandraggmossa och brännmossa. Till den gråa dynen tränger också några enstaka tallar. I norra delen är den vita dynens rand på strandsidan något otydligare eftersom strandrågtuvorna är få. Högre upp är vegetationen redan mera sammanhängande. Strandrågen har där sällskap av bergrör som ställvis förekommer rikligt. Vallkrönet är relativt jämt och det finns bara en vall. Vid läsluttningens bas finns deflationsytor, brunnar samt uppgrävd jord som innehåller något slags grå dyn i en 5 m bred zon. Gränsen mellan den trädbevuxna och den gråa dynen är något krökt. Vid skogsbrynet finns också några upphöjningar med kråkbär.
I södra delen består den trädbevuxna dynen av gles tallskog av varierande struktur. Trädbeståndet har dock gallrats i närheten av stugorna. Undervegetationen består av kråkbärsris med fläckar av renlav. Vid skogsbrynet finns några kråkbärskullar och fläckar av sandraggmossa. Vid stugorna lider undervegetationen av slitage och det finns öppningar i vegetationen. I buskskiktet växer det lite en. Vid udden som åtskiljer dynstränderna finns bland tallarna björk och lite gråal samt under dessa en del videbuskar. Trädbeståndet på den norra dynen är något tätare. Undervegetationen består av ljungdominerat ris med en hel del lingon. Bottenskiktet täcks av väggmossa och bland riset finns glest med fläckar av renlav. Nära vägen finns några grova tallar som är ungefär 50 cm tjocka. De öppna strandvallarna har i någon mån lidit av byggandet och fritidsboendet. I södra ändan finns en volleybollplan och i sydvästra ändan bryts ändan av vallen av en 3 m bred stig som för till stranden. I södra delen leder några 5 m breda stigar genom vallarna från stugorna till stranden. I strandvallens mellersta del finns en äldre bastubyggnad och mitt i den norra strandvallen har en ny strandbastu byggts som har förstört vallen på en 25 m lång sträcka. Något norr om detta finns en 10 m bred fåra genom strandvallen till stranden. Därefter, strax före vallens norra svans, bryts den av två nya stugor. Alldeles vid ändan finns några äldre stugor samt en skärning genom vallen. I södra delen gränsar stranden till klippudden. På den trädbevuxna dynen finns flera stugor, brunnar och gårdsbyggnader. På sandstranden i Härihällans södra del, söder om diket, höjer sig en vit dynvall och bakom den finns ett fält av grå dyn. Sandstranden är nästan vegetationsfri och vallen, som domineras av strandråg, är ungefär en meter hög. Tillsammans med strandråg växer strandvial. På det gråa dynfältet växer kruståtel, strandråg, flockfibbla, sandraggmossa och lavar. På dynen finns också någar buskar och träd. Utanför stranden finns en del stenblock (databasen Lulu). Landskap och andra värden Från stranden öppnar sig ett naturskönt havslandskap. Formationen syns från havet främst som en sandig strand. I omgivningen finns fritidsbebyggelse. Inom området finns också en grundvattenbrunn för stugägarnas behov, semesterfirarnas roddbåtar samt ett litet båthus som är väl anpassat till landskapet. Litteratur: Johansson, P., Sahala, L. & Virtanen, K. 2000. Rantamerkit, tuulikerrostumat ja moreenimuodostumat geologisina luontokohteina. Tutkimusraportti 151. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 76 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.