2427000 2428000 2429000 TUU-10-003 TUU-10-004D TUU-10-004E TUU-10-004A TUU-10-004B TUU-10-004C 7062000 7063000 7064000 7065000 7065000 7064000 7063000 7062000 7061000 ARVOKKAAT TUULI- JA RANTAKERROSTUMAT Tuura -alue Natura 2000 -alue 0 500 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 2427000 2428000 2429000 7061000
SAMMETSSKOGEN Tietokantatunnus: TUU-10-004 Muodostuma: Tuulikerrostuma Korkeus: 7,5 m mpy. Alueen suhteellinen korkeus: 7,5 m Muodon suhteellinen korkeus: 3 m Arvoluokka: 3 Pinta-ala: 22,3 ha Karttalehti: 2321 03 Pietarsaari Sijainti: Muodostuma sijaitsee Pietarsaaren Fäbodan kylän länsipuolella, Storsandin uimarannan ympäristössä. Geologia Rantojen läheisyydessä dyynit ovat muodostuneet usein rannan suuntaisiksi selänteiksi. Mannerjäätikön reunan peräydyttyä luoteeseen noin 10 500 vuotta sitten peitti aluetta aluksi Ancylusjärvi (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). Maankohoamisen edistyessä veden syvyys pieneni ja alueen noustua kokonaan merenpinnan yläpuolelle rantavyöhykkeessä aallokko lajitteli hiekkaa ja nosti sen rannalle tuulen vietäväksi, jolloin tuulen kuljettaman aineksen karkein, maata pitkin vierivä osa kerääntyi dyyneiksi (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Alue koostuu lähinnä kauempana rannasta olevista, melko matalista ja jo metsittyneistä dyyneistä, mutta mm. Lillsandin hietikolle on muodostunut alkiodyyni, jonka rantaheinät ovat sitoneet paikoilleen. Samalla osa-alueella on sisämaassa myös muutama korkeampi, jo metsittynyt dyynikinos. Dyynikumpareet ovat osittain kärsineet ihmistoiminnan aiheuttamasta eroosiosta. Biologia Bastuuddenin dyynit Alue rajoittuu etelästä kallioon ja vesiraja on hyvin tasainen. Hiekkaranta on alaosasta kasviton ja vasta dyynien edustalla, kapealla vyöhykkeellä kasvaa vähän järviruokoa, luhtakastikkaa, merinätkelmää, merivihvilää, peltokortetta, pietaryrttiä, pohjanlahdenlauhaa ja suolavihvilää. Alkiodyynit kutakuinkin kuitenkin puuttuvat, jollei siksi lueta dyynivallin, hieman rantavoimien tai kulutuksen hajottamaa dyynin vastarinteen alaosaa ja rannan yksittäisiä rantavehnän korsia. Rantavehnävaltainen dyynivalli alkaa nousta vasta 30 m päässä rannasta ja kohoaa parhaimmillaan 2 3 m rannasta. Dyyni jatkuu pohjoiseen valkoisena dyyninä osin pohjoispuolen kallioniemen päälle jatkuen hännästä variksenmarjadyyninä. Kalliopaljastumia on myös muutamin kohdin dyynivallin edustalla. Pohjoisosasta, saunan edustalta dyyni läpi on kaivettu aukko noin 10 m leveydeltä. Aivan metsänrajassa valkoisen dyynin takana on kapealti variksenmarjadyynimättäitä, juolukkaa ja joitakin hietikkotierasammalpaakkuja. Näitä ei katsottu tarkemmin mökkien takia. Kiiltopajukkoa on etenkin dyynin eteläosassa, jossa sitä on myös leikattu. Puustoista dyyniä on hyvin niukasti ja se on mökitetty. Storsandin deflaatiopainanne Nummimaisella kentällä saattaa olla harvinaista ja huonosti tunnettua kuivaa kanerva-variksenmarjadyyniä tai varpunummea. Alue on osin raivattu isoimmista männyistä tai sen ei ole annettu metsittyä. Kantoja ei kuitenkaan näy. Maapohja on karkeaa hiekkaa ja dyynikumpareet noin puolen metrin korkuisia. Alue on säilynyt avonaisimpana lähellä taloa 25 x 50 m alalla. Alueella kasvaa alle puolen metrin männyn taimia ja harmaalepän sekä haavan vesoja, pensaista niukasti hanhenpajua ja suomyrttiä. Laidoilta alue on osin metsittymässä. Kanerva on ehdoton valtalaji ja lisäksi kasvaa vähemmän mm. variksenmarjaa, puolukkaa, metsälauhaa, jokunen juolukka, peltokorte, merivihvilä, rantavehnä ja sianpuola. Pohjakerroksessa on runsaasti poronjäkälää seuranaan mm. hirvenjäkäliä, tinajäkäliä, hietikkotierasammalta ja kangaskarhunsammalta. Jäkälät vallitsevat etenkin kumpareiden lakia. Alue rajautuu idästä mökkitiehen, laajimmillaan vallin reunaan ja mökkien pihapiiriin. Mökkiläiset hoitavat osaa aluetta poistamalla kentältä männyn taimia. Storsand Hiekkaranta rajoittuu pohjoisesta kallioon ollen leveä ja kasviton uimarantakäytön takia. Pohjoisimpien kallionokkien välissä on jonkin verran valkoista dyyniä aivan metsänrajasta alkaen enintään 5 m leveällä ja 25 m pitkällä kaistaleella. Dyyni kohoaa jyrkästi 1, 5 m ollen merenpuolelta paikoin leikkautunut. Eteläosasta dyyni hieman katkeilee. Dyynillä kasvaa rantavehnän seurana vähän terva- ja harmaaleppää. Rantadyyniltä johtaa tuulen puhaltamana pieni dyynivalli 20 m päähän, 5 m levyisenä kaistaleena kalliometsän katveeseen. Vallia sitovat reunoilta hieman epämääräiset kanerva- ja variksenmarjamättäät, juolukka, kiiltopaju ja hietikkotierasammal. Seuraava dyynivalli alkaa pienen kallionokan eteläpuolelta ja sen edustalla on joitakin pieniä alkiodyynejä. Dyynivalli on parhaimmillaan 10 m leveä ja 2 m korkea. Eteläpäästä dyyni katkeaa ojamaiseen puroon, ja puronvarren tutumasta se on kokonaan pajukoitunut ja puustottunut. Osan matkaa dyynivallin edustalla virtaa puro, joka on kuluttanut vallin etureunaa ja eräässä kohtaa on paju-leppäpensaikko, jonka takaa valli vähän mataloituu ja kapenee noin 5 m levyiseksi. Valli on lähes täysin valkoista dyyniä ja rantavehnän seurana kasvaa vähän sarjakeltanoa. Metsänrajassa
on pienialaisesti harmaata dyyniä, jossa kasvaa vähän sammalia ja mm. pieni nuokkutalvikkilaikku. Edustan hiekkaranta on uimarantakäytössä. Varsinaisen uimarannan dyynit alkavat lähes pohjoispuolen purolta. Hiekkarannalla kasvaa muutamia suolaarholaikkuja, verirajassa rönsyrölliä, sinikaislaa, vihvilöitä ja eteläkulmassa on hyvin pieni järviruokokasvusto. Hiekkarannan edustalla on vedenalaisia ja päällisiä hiekkasärkkiä. Dyynivalleja on enintään 50 m leveällä alueella ja valkeiden vallien välissä on kasvitonta deflaatiopintaa. Vallit katkeilevat uimarannan takia ja niiden välissä on pukukoppeja. Aidan toisella puolen, yksityisrannalla vallin muoto on säilynyt paremmin. Valleja vallitsee rantavehnä seuranaan jokunen suola-arholaikku, sarjakeltano ja pietaryrtti. Yksityisalueella vallilla on myös matalaa pajukkoa. Aivan dyynin takaosassa on aivan pieni harmaan dyynin laikku noin aarin kokoisella alueella. Laikuissa kasvaa rantavehnän lisäksi runsaasti metsälauhaa, jonkin verran sarjakeltanoa ja kulosammalta. Dyynien takana pienessä kosteassa painanteessa, 3 x 15 m alalla on myös hietikkotierasammallaikkuja, karhunsammalta ja runsaammin kulosammalta. Laikun reunalla on hieman suomyrttiä ja lepän taimia. Dyynit pajukoituvat ja lepittyvät metsänrajalla ennen muuttumistaan puustoiseksi dyyniköksi. Harvapuustoinen, varttunut dyynimännikkö ulottuu aika kauaksi rannasta ja paikoin metsässä on puuttomia aukkoja ilmeisesti muistona menneen ajan virkistyskäytöstä. Aluskasvillisuus on metsälauhavaltaista. Sammetsskogenin rantadyyni Kallioisen nimennokan länsirannan taskussa sijaitseva pienehkö ja hyvin kasviton dyynialue rajautuu pohjoisesta ja etelästä hieman epämääräisesti osin hiekan peittämään kallioon. Kaarevalla rannalla on lisäksi pieniä kalliopaljastumia etelä- ja pohjoisrajan välillä. Hiekkaranta on lähes kokonaan kasviton. Kallioiden koloissa kasvaa niukasti ahosuolaheinää, pohjanlahdenlauhaa ja suola-arhoa. Valkoinen dyynivalli on hyvin epämääräinen ja kulunut. Vallilla on leveyttä 3 m ja se katkeilee pohjoista kohden. Korkeimmillaan valli kohoaa rannasta metrin ja vallilla ei ole suojarinnettä. Dyynivallilla kasvaa harvakseltaan rantavehnää. Sarjakeltanoa on vasta vähiten kuluneilla paikoilla. Metsänrajassa, enimmillään 5 m leveällä vyöhykkeellä, osin valkoisen dyynin takana ja jatkeena on variksenmarjadyynityynyjä, jotka kohoavat enintään puolimetriä ympäristöstä. Pari mätästä muodostuu myös sianpuolasta. Näiden tyynyjen liepeillä on hietikkotierasammallaikkuja. Osin mättäät ovat metsänrajalla harvakseltaan lepikoitumassa, pajukoitumassa ja puustottumassa. Mättäitä on eteläpäässä myös lähempänä rantaa ja pohjoispäässä kallion päällä. Dyyniä vierustavan varttuneen kalliomännikön aluskasvillisuus on kanervavaltaista. Metsänrajassa on myös pieniä tervaleppiä ja avoimella dyynillä pari mäntyä. Sammetsskogenin deflaatioallas Puusto on hiekkakentän kohdalla enimmäkseen harvaa, erirakenteista männikköä, ja järeimmät männyt ovat 40 50 cm paksuisia. Lahopuita ei ole lukuun ottamatta yksittäistä keloa. Erääseen matalaan mäntyyn on lyöty kiipeämiskoloja. Alueen länsireunalla puuston juuristo on osin paljaana. Kanervavarvikot ovat lähinnä mäntyjen ympärillä. Varvikossa on myös jonkin verran variksenmarjaa ja niukasti puolukkaa. Puhtaita variksenmarjalaikkuja on vain muutamia. Varvikossa pohjakerrosta vallitsee lähinnä seinäsammal. Puiden välissä on lähinnä poronjäkälikköä ja kulutuksen takia hiekkapinta on paikoin laajalti näkyvissä. Poronjäkälikköä täplittää isohirvenjäkälä. Kuluneita hiekkalaikkuja sulkee hietikkotierasammal, kulosammal, karhunsammalet ja putkilokasveista lähinnä tuppainen metsälauha. Kuluneella alueella on yksi nuotiopaikka. Yksittäin kasvaa muutamia rantavehniä ja hanhenpajua. Puustoisemman männikön aluskasvillisuus on enemmän kanervikon ja poronjäkälien sulkemaa. Maisema ja muut arvot Inventoidulta alueelta aukeaa osittain luonnonkaunis merinäköala. Taaemmilta, metsittyneiltä dyyneiltä ei juuri ole näkymiä ympäristöön. Alueella on runsaasti virkistyskäyttöä kuten mm. paikallinen uimaranta ja loma-asutusta. Tästä syystä alue ei enää ole luonnontilainen. Kirjallisuus: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Rainio, H. & Kejonen, A. 2004. Mannerjäätikön reunalla - tuulikerrostumat ja pölymaat. Julkaisussa: Jääkaudet. Helsinki: WSOY, 106-113 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.
SAMMETSSKOGEN Databaskod: TUU-10-004 Formation: Vindavlagring Höjd: 7,5 m ö.h. Områdets relativa höjd: 7,5 m Formationens relativa höjd: 3 m Värderklass: 3 Areal: 22,3 ha Kartblad: 2321 03 Jakobstad Läge: Formationen ligger i Jakobstad väster om Fäboda by, i Näsiskatans spets, i omgivningarna kring Storsandens simstrand. Geologi I närheten av stränderna har dynerna ofta formats till ryggar som går parallellt med stranden. När inlandsisens rand hade dragit sig tillbaka mot nordväst för cirka 10 500 år sedan täcktes området först av Ancylussjön (Haavisto- Hyvärinen & Kutvonen 2007). När landhöjningen framskred blev vattnet grundare och när området i sin helhet låg över vattenytan fördelade vågorna sanden i littoralzonen och sköljde upp den på stranden där vinden förde den vidare. Den grövsta delen av det vindtransporterade materialet rullade längs marken och lagrades i dyner (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Området består främst av rätt låga och redan skogsbevuxna dyner som ligger längre borta från stranden, men på bl.a. Lillsands sandmark har det bildats en embryonal dyn som binds på plats av strandgräsen som växer på den. På samma delområde finns i inlandet några högre, redan skogsbevuxna dyndrivor. Dynhöjderna har ställvis lidit av erosion orsakad av mänsklig aktivitet. Biologi Bastuuddens dynerna Området gränsar i söder till en klippa och strandlinjen är mycket jämn. Sandstrandens nedre del är vegetationsfri och först framför dynerna växer det på en smal zon lite vass, kruståtel, strandvial, östersjötåg, åkerfräken, renfana, gultåtel och salttåg. De embryonala dynerna saknas dock nästan helt, om man inte anser att nedre delen av dynvallens stötsida som splittrats något av strandkrafter eller slitage och strandens enstaka strandrågsstrån är sådana. Den strandrågsdominerade dynvallen börjar stiga först 30 m från stranden och stiger som mest 2-3 m från stranden. Dynen fortsätter norrut som en vit dyn, stiger delvis upp på den norra sidans klippudde och fortsätter sedan från svansen som en dyn med kråkbär. På några ställen framför dynvallen finns också bergblottningar. Från den norra delen, framför bastun, har man grävt en cirka 10 m bred öppning. Alldeles vid skogsbrynet bakom den vita dynen finns tuvor av kråkbärsdyn, mjölon och några klumpar av sandraggmossa. Dessa undersöktes inte noggrannare på grund av närheten till stugorna. Grönvidebuskage finns i synnerhet i dynens södra del där de också har klippts. Trädbevuxen dyn är mycket sällsynt och där den finns är den bebyggd med stugor. Storsands deflationssänken På det hedliknande fältet kan det förekomma antingen sällsynta och dåligt kända torra dyner med ljung och kråkbär eller rished. Områdets största tallar har delvis gallrats eller så har beskogning hindrats. Stubbar syns dock inte. Marken är grov sand och dynhöjderna cirka en halv meter höga. Området är öppnast nära huset på ett 25 x 50 m stort område. I området växer under en halv meter höga tallplantor samt skott av gråal och asp, av buskarna förekommer lite krypvide och pors. I kanterna håller området delvis på att beskogas. Ljungen är den absolut dominerande arten och dessutom växer det mindre av bl.a. kråkbär, lingon, kruståtel, enstaka odon, åkerfräken, östersjötåg, strandråg och mjölon. I bottenskiktet finns rikligt med renlav åtföljd av bl.a. islandslavar, påskrislav, sandraggmossa och enbjörnmossa. Lavarna dominerar i synnerhet höjdernas krön. Området gränsar i öster till en stugväg, har sin längsta gräns mot vallens rand och stugornas gårdsplaner. Stugägarna vårdar en del av området genom att avlägsna tallplantor från fältet. Storsand Sandstranden gränsar i norr till ett berg och är vegetationsfri eftersom den används som simstrand. Mellan de nordligaste klippuddarna finns lite vit dyn alldeles från skogsbrynet vidare på en högst 5 m bred och 25 lång remsa. Dynen stiger brant 1,5 m och är på havssidan ställvis avskuren. Dynens södra del är något bruten. På dynen växer strandråg med lite klibb- och gråal. Från stranddynen leder en liten vindalstrad 5 m bred dynvall till bergskogen som ligger 20 m längre borta. Vallen binds av ljung- och kråkbärstuvor som har något diffusa kanter samt av odon, grönvide och sandraggmossa. Följande dynvall börjar söder om den lilla klippudden och framför den finns några små embryonala dyner. Dynvallen är som störst 10 m bred och 2 m hög. I den södra ändan bryts dynen av en dikliknande bäck och därifrån vidare har den blivit helt bevuxen med vide och träd. Framför en del av dynvallen flyter en bäck som har slitit vallens framkant och på ett ställe finns ett buskage av vide och al. Bakom buskaget blir vallen lite lägre och smalnar till 5 m. Vallen är
nästan helt vit dyn och strandråg följs av lite flockfibbla. Vid skogsbrynet finns det på ett litet område grå dyn där det växer lite mossor och bl.a. en liten fläck av björkpyrola. Sandstranden framför används som simstrand. Den egentliga simstrandens dyner börjar i närheten av bäcken på norra sidan. På sandstranden växer några fläckar av saltarv, i strandlinjen krypven, blåsäv, tåg och i södra hörnet ett mycket litet vassbestånd. Framför sandstranden finns sandrev både under och ovanför vattnet. Dynvallar finns på ett högst 50 m brett område och mellan de vita vallarna finns vegetationsfri deflationsyta. Vallarna bryts av simstranden och mellan dem finns badhytter. På andra sidan staketet, på en privat strand, har vallen bibehållit sin form bättre. Vallarna domineras av strandråg åtföljd av enstaka fläckar av saltarv, flockfibbla och renfana. På det privata området finns det på vallen också ett lågt videbuskage. Alldeles i dynens bakre del finns en helt liten fläck av grå dyn på ett område av en ar. I fläcken växer förutom strandråg också rikligt med kruståtel, lite flockfibbla och brännmossa. Bakom dynerna finns också fläckar av sandraggmossa, björnmossa och mera brännmossa i en liten fuktig sänka på en yta av 3 x 15 m. På fläckens rand finns lite pors och alplantor. Vid skogsbrynet blir dynerna bevuxna med vide och al före de blir trädbevuxna dyner. Den glesa mogna dyntallskogen sträcker sig ganska långt från stranden och ställvis finns det trädlösa öppningar i skogen, uppenbarligen som ett minne av tidigare fritidsbruk. Undervegetationen domineras av kruståtel. Sammetsskogens stranddynen Det lilla och mycket vegetationsfria dynområdet i fickan av den klippiga uddspetsens västra strand gränsar i norr och söder något diffust till den delvis sandtäckta klippan. På den krökta stranden finns dessutom små bergblottningar mellan den södra och norra gränsen. Sandstranden är nästan helt vegetationsfri. I bergets håligheter växer knappt av bergsyra, gultåtel och saltarv. Den vita dynvallen är mycket diffus och sliten. Vallen är 3 m bred och den bryts mot norr. Som högst stiger vallen en meter från stranden och den saknar en läsluttning. På dynvallen växer glest strandråg. Flockfibbla finns endast på de minst slitna ställena. Vid skogsbrynet, på en högst 5 m bred zon, delvis bakom den vita dynen och som en fortsättning på den finns kråkbärsdyntuvor som höjer sig högst en halv meter över omgivningen. Ett par tuvor består också av mjölon. Invid dessa tuvor finns fläckar av sandraggmossa. Tuvorna vid skogsbrynet håller delvis på att bli glest bevuxna med al, vide och träd. I den södra ändan finns tuvor också närmare stranden och i den norra ändan ovanpå berget. Undervegetationen i den mogna tallskogen på berget närmast dynen är ljungdominerad. Vid skogsbrynet finns också små klibbalar och på den öppna dynen ett par tallar. Sammetsskogens deflationsytan Trädbeståndet är vid sandplanen mestadels gles tallskog av varierande struktur och de grövsta tallarna är 40-50 cm tjocka. Död ved finns inte med undantag av en enstaka torrfura. I en kort tall har man huggit klätterhål. I områdets västra rand är trädens rötter delvis bara. Ljungrisen växer främst runt tallarna. I riset finns också lite kråkbär och lingon. Det finns endast några få rena kråkbärsfläckar. I risvegetationen domineras bottenskiktet i första hand av väggmossa. Mellan träden finns främst renlavsbestånd och på grund av slitage är sandytan ställvis synlig på stora områden. I renlavsbeståndet finns fläckar av islandslav. De slitna sandfläckarna sluts av sandraggmossa, brännmossa, björnmossor och av kärlväxterna främst kruståtel i tuvor. På det slitna området finns en plats för lägereld. Enskilt växer några exemplar av strandråg och krypvide. Den tätare tallskogens undervegetation sluts mera av ljung och renlavar. Landskap och andra värden Från det inventerade området öppnar sig delvis en rätt naturskön havsutsikt. Från de bakre skogbevuxna dynerna finns knappast någon utsikt över omgivningen. Området används flitigt för fritidsändamål. Där ligger till exempel den lokala simstranden och fritidsbebyggelse. Därför är området inte längre i naturtillstånd. Litteratur: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Rainio, H. & Kejonen, A. 2004. Mannerjäätikön reunalla - tuulikerrostumat ja pölymaat. Julkaisussa: Jääkaudet. Helsinki: WSOY, 106-113 s. Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.