1566000 1567000 TUU-10-014 7053000 7054000 7054000 7053000 ARVOKKAAT TUULI- JA RANTAKERROSTUMAT Tuura -alue Natura 2000 -alue 0 250 m Karttatuloste Geologian tutkimuskeskus Pohjakartta Maanmittauslaitos, lupa nro 7/MML/10 Suojelualueet Suomen Ympäristökeskus 1566000 1567000
LAXÖRSSANDEN Tietokantatunnus: TUU-10-014 Muodostuma: Rantakerrostuma Korkeus: 1 m mpy. Alueen suhteellinen korkeus: 1 m Muodon suhteellinen korkeus: 1 m Arvoluokka: 3 Pinta-ala: 2,9 ha Karttalehti: 1343 08 Uusikaarlepyy Sijainti: Muodostuma sijaitsee Uudenkaarlepyyn Frösön niemen luoteiskärjessä, Laxörenin eteläpuolella. Geologia Rantojen läheisyydessä dyynit ovat muodostuneet rannan suuntaisiksi selänteiksi. Mannerjäätikön reunan peräydyttyä peitti aluetta aluksi Ancylusjärvi (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). Maankohoamisen edistyessä veden syvyys pieneni ja alueen noustua kokonaan merenpinnan yläpuolelle rantavyöhykkeessä aallokko lajitteli hiekkaa ja nosti sen rannalle tuulen vietäväksi, jolloin tuulen kuljettaman aineksen karkein, maata pitkin vierivä osa kerrostui dyyneiksi (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Dyynikummut ovat melko matalia ja ne ovat melko hyvin säästyneet eroosiolta. Noin metrin korkuiset dyynit ovat rannan takamaastossa tuulen kulutuspainanteen (deflaatiopainanteen) itäpuolella. Jonkin matkaa alueesta itään on maannousun aikaansaama, jo omaksi altaakseen eli kluuviksi kuroutunut pieni Strorgrubbanin järvi, ja hiekkaranta-alueen eteläosassa fladavaiheessa eli vasta merestä kuroutumassa oleva, matala Lappvikenin lahdenpoukama. Biologia Hiekkaranta ja avoimet rantadyynit ovat suhteellisen edustavia ja luonnontilaisia. Hiekkaranta on noin 20 m leveä ja sen yläosassa on alkiodyynejä. Ranta on kuitenkin lähes kokonaan hiekan vallassa ja rannan alaosassa kasvaa vain yksi merisinappitupas. Vesiraja on lähes suora ja rannan edustalla on vain vedenalaisia hiekkasärkkiä. Etelästä ja pohjoisesta ranta rajoittuu rantakivikkoon ja ylempää lehtipuuvaltaiseen puustoon. Alkiodyynit ovat täysin suolaarhon sitomia ja ensimmäisen rannan suuntaisen töyräsvallin eteen muodostuu yhtenäinen suola-arhomatto, jossa kasvaa sen seurana vain niukasti merinätkelmää ja eteläosassa hietakastikkaa. Ilmeisesti valkoinen dyynivalli on huuhtoutunut myrskyissä mereen ja ensimmäisen rantavallin merenpuolella on havaittavissa rantavoimien tekemä matala törmä. Tätä 13 m leveää, lievästi kohoavaa harmaata dyynivallia vallitsee etenkin eteläosassa hietakastikka ja sille on levinnyt myös suola-arhoa. Kastikan seurana kasvaa runsaasti sarjakeltanoa, rantavehnää ja etenkin takaosassa metsälauhaa. Rantavehnä on harvakasvuista eikä se tee tuppaita, mutta tähkii. Muita putkilokasveja on vähemmän kuten merinätkelmää, pohjanpunanataa, variksenmarjaa ja niukasti heinätähtimöä. Vallin takaosassa kasvaa jo sammalia runsaasti kuten kulosammalta seuranaan seinäsammal ja yksittäiset poronjäkälät. Etenkin eteläosassa sammalta on runsaasti. Vallille on levinnyt myös paikoin pieniä pihlajan vesoja ja pieni koivupensaikko. Rantavallin takaa kohoaa toinen hieman leveämpi, loivahko harmaadyynivalli. Se poikkeaa edellisestä siten että kenttäkerros on metsälauhavaltainen ja pohjakerros on jo täysin sulkeutunut ja jäkäläinen. Kenttäkerroksessa kasvaa lisäksi harvakseltaan hietakastikkaa, rantavehnää, sarjakeltanoa, suola-arhoa, niukasti ahosuolaheinää ja heinätähtimöä. Pohjakerrosta vallitsee valkoporonjäkälä, ja harmaaporonjäkälä on runsas. Näiden seurana on joitakin kivikynsisammallaikkuja ja isohirvenjäkälää. Harmaan dyynivalin takana on vielä deflaatiolaikkuinen harmaan dyynin vyöhyke, joka on ainakin osin kulutuksen aikaansaama. Jäkälikkö on siis puhki ja kuluneimmissa kohdin on vain metsälauhatuppaita. Kulumattomissa kohdissa kasvillisuus on samanlaista kuin edellä. Tällä vyöhykkeellä on myös pieniä koivu-katajaryhmiä, jotka jatkuvat epämääräisesti puustoiselle dyynille. Aivan puuston rajalla on vielä epämääräistä kummukkoa ja vallista pilkistää puiden juuria. Takarajalla kasvaa myös hieman kieloa. Idästä avoimet dyynit rajoittuvat varttuneeseen koivun sekaiseen kuusikkoon. Rantapuusto alueen rajoilla muodostuu harmaalepästä, tervalepästä, hieskoivusta, kiiltopajusta ja tyrnistä. Maisema ja muut arvot Rannalta avautuu luonnonkaunis merimaisema länteen. Dyynit eivät juurikaan hahmotu ympäristöstä muuten kuin hiekkaisena rantana. Muodostuman ympäristössä on muutamia vapaa-ajan asuntoja. Kirjallisuus: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Rainio, H. & Kejonen, A. 2004. Mannerjäätikön reunalla - tuulikerrostumat ja pölymaat. Julkaisussa: Jääkaudet. Helsinki: WSOY, 106-113 s.
Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Mölder, K. & Salmi, M. 1954. Vaasa. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B3. Geologinen tutkimuslaitos. 109 s. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.
LAXÖRSSANDEN Databaskod: TUU-10-014 Formation: Svallavlagring Höjd: 1 m ö.h. Områdets relativa höjd: 1 m Formationens relativa höjd: 1 m Värderklass: 3 Areal: 2,9 ha Kartblad: 1343 08 Nykarleby Läge: Formationen ligger i nordvästra ändan av Frösö udde i Nykarleby, söder om Laxören. Geologi I närheten av stränderna har dynerna formats till ryggar som går parallellt med stranden. När inlandsisens rand dragit sig tillbaka täcktes området först av Ancylussjön (Haavisto-Hyvärinen & Kutvonen 2007). När landhöjningen framskred blev vattnet grundare tills området i sin helhet låg över vattenytan. Vågorna i littoralzonen fördelade sanden och sköljde upp den till stranden där vinden förde den vidare. Den grövsta delen av det vindtransporterade materialet rullade längs marken och lagrades i dyner (Okko 1949, Johansson et al. 2004). Dynhöjderna är ganska låga och de har tämligen väl undgått erosion. De ungefär en meter höga dynerna är belägna i den bakre strandterrängen öster om en vinderoderad sänka (deflationssänka). Något öster om området finns Storgrubban, en liten sjö som uppstått genom landhöjningen, alltså en glosjö, och i södra delen av sandstrandsområdet finns Lappviken, en grund vik som ännu befinner sig i fladastadiet, dvs. Den har inte ännu avsnörts från havet. Biologi Sandstranden och de öppna stranddynerna är relativt representativa och befinner sig i ett tämligen naturligt tillstånd. Sandstranden är ungefär 20 m bred och i dess övre del finns embryonala dyner. Stranden är dock nästan helt täckt av sand och det växer bara en tuva av strandsenap i strandens nedre del. Strandlinjen är nästan rak och utanför stranden finns sandrev bara under vattenytan. I söder och norr gränsar stranden till steniga strandområden och på övre sidan till lövträdsdominerad skog. De embryonala dynerna är helt bundna av saltarv och det finns en sammanhängande matta av saltarv framför den första vallen som löper parallellt med stranden. Bland saltarven växer bara lite strandvial och i södra delen bergrör. Den vita dynvallen har uppenbarligen sköljts ut till havet av stormar. På den första strandvallens havssida finns en låg brink som formats av strandkrafterna. Denna 13 m breda, flacka gråa dynvall domineras särskilt i södra delen av bergrör och där växer även saltarv. Bergrör har också sällskap av stora mängder flockfibbla, strandråg och särskilt i bakre delen av kruståtel. Strandrågen växer glest och formar inte tuvor. Övriga kärlväxter förekommer i mindre mängder, bland annat strandvial, bottenvikssvingel, kråkbår och även lite grässtjärnblomma. I vallens bakre del finns det redan gott om mossor, till exempel brännmossa tillsammans med väggmossa, samt enstaka exemplar av renlav. Särskilt i södra delen finns det mycket mossa. Till vallen har också ställvis spritt sig små rönnskott samt ett litet björkbuskage. Bakom strandvallen höjer sig en annan, något bredare och tämligen flack grå dynvall. Den avviker från den första såvida att fältskiktet domineras av kruståtel medan bottenskiktet redan är helt slutet och dominerat av lavar. I fältskiktet växer det också glest med bergrör, strandråg, flockfibbla, saltarv, lite bergsyra samt grässtjärnblomma. Bottenskiktet domineras av vit renlav men där förekommer också en hel del grå renlav. Dessa får sällskap av några fläckar av kvastmossa samt av islandslav. Bakom den gråa dynvallen finns ytterligare en zon av grå dyn med deflationsfläckar. Den har åtminstone delvis skapats av slitage. Lavfältet har alltså hål och på de mest slitna ställena finns bara tuvor av kruståtel. På de ställen som inte är slitna är vegetationen ungefär sådan som beskrivits ovan. Inom denna zon finns också små grupper av en och björk som fortsätter utan något egentligt mönster till den trädbevuxna dynen. Alldeles invid trädbeståndet finns det ännu en diffus grupp av upphöjningar och trädrötter sticker ställvis fram ur vallen. Vid bakre gränsen växer också lite liljekonvalj. I öster gränsar de öppna dynerna till äldre björkblandad granskog. Vid områdets gränser består trädbeståndet vid stränderna av gråal, klibbal, glasbjörk, grönvide och havtorn. Landskap och andra värden Från stranden öppnar sig en naturskön havsutsikt mot väster. Dynerna urskiljs knappast från omgivningen annat än som en sandig strand. I omgivningen av formationen finns några fritidsbostäder. Litteratur: Haavisto-Hyvärinen, M. & Kutvonen, H. 2007. Maaperäkartan käyttöopas. Geologian tutkimuskeskus, Espoo. 61 s. Johansson, P., Rainio, H. & Kejonen, A. 2004. Mannerjäätikön reunalla - tuulikerrostumat ja pölymaat. Julkaisussa: Jääkaudet. Helsinki: WSOY, 106-113 s.
Luonnonsuojelulain luontotyyppien inventointi -tietokanta (LULU). 2010. Suomen ympäristökeskus, Helsinki. Mölder, K. & Salmi, M. 1954. Vaasa. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B3. Geologinen tutkimuslaitos. 109 s. Okko, V. 1949. Kokkola. Maalajikartan selitys. Suomen Geologinen yleiskartta, lehti B4. Geologinen tutkimuslaitos. 108 s.